Anna-Carin Zeed om trichotillomanin:

“Att börja prata om det var som att komma ut ur garderoben”

När Anna-Carin Zeed gick på lågstadiet började hon rycka sina ögonfransar och bryn. Men hon skulle hinna fylla 34 innan hon förstod att hon hade trichotillomani. Och det skulle gå ytterligare några år innan hon berättade för en enda människa.

Ögonfransarna påminner om en solfjäder i miniatyr där de ligger på skolbänken. Det är Anna­-Carin som har place­rat dem så. Hon puffar i bänkkompisens sida för att få hennes uppmärksamhet. Kompisen tittar på ögonfransarna, och sen på Anna-­Carin. Hennes blick är frågande, Anna-­Carin tycker att hon stirrar på  henne som att hon är dum i huvudet. 

Ungefär så börjar Anna-­Carins föredrag om trichotillomani. Anna-­Carin har precis avslutat OCD-­förbundets föreläsar­utbildning, och som slutuppgift berättade hon om sitt liv för de andra informatörerna. Numera är hon en stolt ambassadör för sin diagnos, men så har det inte alltid varit. 

Skickades till hudläkare

Anna­-Carin växte upp i Västervik med mamma,  pappa och två äldre bröder. Den äldsta brodern fick diabetes när han var tre år och familjen ändrade sitt liv utifrån hans sjukdom. Anna-­Carin tror att för­äldrarnas engagemang i brodern kan vara en förklaring till att  hennes egen diagnos kunde gå under radarn under så många år.

– Jag har ofta skuldbelagt mig själv för att jag höll tyst om vad jag gjorde. Så klart syntes det på mig, men jag berättade  aldrig att jag ryckte. Jag sa bara att jag hade tap­pat fransarna. Mina föräldrar gjorde några tappra försök att hjälpa mig, bland annat skickade de mig till en hudläkare. Men jag fick aldrig rätt hjälp. Jag klandrar ingen, på den tiden fanns ju inte samma kunskap om psykisk ohälsa. Ändå har jag i alla år haft så myck­et ångest över att jag  stängde in mig i mig själv, att jag inte berättade för någon. Därför var det en sådan lättnad när jag träffade en psykolog som menade att det inte var mitt fel. Att jag bara var en liten flicka som hanterade situationen så gott jag kunde. Hennes ord har hjälpt mig jättemycket. 

Startade med fransarna

Anna-­Carin blev sjuk någon gång på låg­stadiet. Hon minns att hennes pappa hade kommit hem med teaterfärger som hon testade. Färgerna kliade och för första gången ryckte Anna­-Carin några fransar. 

– Jag tror inte att färgerna var anled­ningen till att jag blev sjuk, men det var så det startade. I början drog jag bara de nedre fransarna, men snart började jag med de övre. Jag väntade ganska länge med att dra ögonbrynen, men så småning­om ryckte jag dem också. Jag ryckte inne på mitt rum, men också i skolan. Så här i efterhand tänker jag att någon borde ha sett. Jag kan tycka att det är konstigt att inte en enda lärare sa något.

Jag tror inte att färgerna var anled­ningen till att jag blev sjuk, men det var så det startade

Skönt att rycka

Anna­-Carin minns att det var skönt att rycka. Det var härligt att det gjorde lite ont. Men efteråt kom ångesten. När hon blev lite äldre och utseendet hamnade i fokus blev det ännu jobbigare. 

– Jag hade ju inga ögonfransar, så jag stack ut. Men jag var aldrig utstött, jag var alltid en i gänget.  

Men i högstadiet började Anna-­Carin må allt sämre. 
– Jag kände mig som ett monster, och tyckte inte att jag var lika mycket värd som de andra. Det var nu jag började rycka ögonbrynen också. Och har man inga bryn så syns det. I nian kom jag på att jag kunde styra mitt ryckande. Av estetiska skäl lät jag brynen vara, och koncentrerade mig på fransarna. 

Tiden mellan 19 och 29 minns Anna­-Carin också som jobbig. Det är en ålder då man förväntas ha kul, och dessutom ska forma sitt liv. Men ocd:n gjorde att hon aldrig utmanade sig själv. 
– Det har alltid varit svårt för mig att våga göra saker. Jag har inte varit så spon­tan eftersom jag har haft ett stort kontroll­behov. Det har begränsat mig, och jag har haft svårt att veta vad jag vill göra med mitt liv. Att gå en hel utbildning på uni­versitetet kändes inte som ett alternativ. Att utsätta sig för insparkar, nollning och nya människor… Jag träffade min man när jag bara var 20. 

Anna-­Carin och exmaken fick två barn tillsammans. Båda barnen har NPF­-diagnoser, och föräldraskapet har tagit mycket energi, summerar hon. 
– Sally, dottern, hade svårt att kom­ma till ro när hon var liten. När hon inte  kunde sova började jag rycka mina  fransar. Det var då jag såg sambandet – att jag rycker när jag går ner i varv, framför allt när jag lägger mig ner. Det är då ångesten  kommer. Det var verkligen en insikt och jag kände starkt att jag inte ville föra över det här beteendet till mina barn. I samma veva ramlade jag av en slump över en notis i tidningen om trichotillomani. ”Men det är ju det där jag har”, insåg jag omedelbart. 

Visste inte att diagnosen fanns

Då var hon 34 år, fram till dess hade hon inte vetat att det fanns något som heter trichotillomani. När Anna­-Carin var hos en läkare i ett helt annat ärende talade hon för första gången med en utomstående om sina problem. 

– ”Kan jag ta upp en sak till?”, sa jag till läkaren. Jag såg hur hon sneglade på klock­an. Jag började storgråta och hon  fattade allvaret. Hon sa att det är självklart att jag ska få hjälp och att hon skulle skriva en remiss. Jag är den här läkaren evigt tack­sam, hon tog verkligen mina problem på allvar. Jag började gå i kbt och jag minns hur jobbigt det var att stå emot ryckandet. Mina armar bokstavligen domnade, jag fick kroppslig ångest av att försöka låta bli att rycka. 

Trichitillomanin har varit Anna-­Carins stora hemlighet. Att börja prata om det lik­nar hon vid att komma ut ur garderoben. Men i takt med att hon berättade för fler så tog hon kontroll över trichotillomanin. 

Du har till och med utbildat dig till föreläsare i OCD-förbundet. 

– Ja, nu kastar jag mig ut. Jag flyger på ett sätt jag aldrig har gjort förut. Kanske kan min historia hjälpa någon? Det har funnits så mycket stigma runt psykisk ohälsa och jag tycker att de som orkar och kan prata bör göra det. Om någon hade berättat för mig om trichotillomani så hade jag kanske fått hjälp mycket tidigare.

Text: Anna Wahlgren
Foto: Nils Cromnow 

Den här artikeln har publicerats i en längre version i nr 3/2025 av vår medlemstidning Nytt om ocd. Vill du läsa alla artiklar i tidningen? Bli medlem hos oss så får du vår tidning hem i brevlådan.

Fakta:
ANNA-CARIN ZEED
Ålder: 50 år
Yrke: Inköpskoordinator
Familj: Två barn, övrig  familj och många vänner
Bor: I Hägersten i Stockholm
Aktuell: Är en av OCD-förbundets nyutbildade föreläsare