Man har upptäckt allt fler unga som lider av dysmorfofobi – eller bdd som det också kallas.
– Bdd är en svår diagnos, men det är positivt att behandlingsresul-taten är så goda, säger Daniel Rautio, psykolog och en av Sveriges ledande experter på dysmorfofobi hos barn och ungdomar.
Många tonåringar är osäkra och oroar sig för sitt utseende. Men för en del, un-gefär en till två procent, blir oron till en besatthet kring hur de ser ut. De är övertygade om att de är fula och kan in-billa sig att andra ska titta ut dem, eller rent av skratta åt dem.
– Bdd är ingen ny diagnos, den har fun-nits ända sedan 1800-talet. Men även om det ställs fler och fler bdd-diagnoser, så är tillståndet fortfarande väldigt un-derdiagnostiserat. Vi tror att bdd är lika vanligt som ocd, men man ställer mer sällan diagnosen bdd inom psykiatrin. Det hänger samman med att det fortfa-rande saknas kunskap om bdd. Det be-ror också på att probleminsikten är låg, samt att mycket runt bdd är skamfyllt, säger Daniel Rautio.
Bdd ska inte bagatelliseras eller förväxlas med fåfänga, poängterar han. Det hand-lar inte om ungdomlig fåfänga, eller om något som man kan ”komma över” bara man försöker, utan en person med bdd behöver oftast professionell hjälp.
– Det är viktigt att göra en distinktion mellan bdd och vanlig utseendefixering. De flesta unga klarar av att både oroa sig över sin akne och avsluta gymnasiet.
Men hur vet man att det handlar om bdd då? Daniel Rautio pekar på tre vik-tiga faktorer: tid, ångest och hinder.
– Vad gäller tiden så är det samma kriterier som vid ocd. Att kontrollera att ytterdörren är låst är inte överdrivet, men om man gör det i två timmar så har man antagligen ocd. Samma sak gäl-ler för bdd. Om en person ägnar mer än två timmar om dagen åt att sminka över en upplevd defekt så är det ett tecken på bdd. Den andra faktorn handlar om ångest. Alla tonåringar kan ha en dålig hårdag, men alla får inte en kraftig ång-estreaktion av det. Den tredje faktorn är kopplad till hur hindrad man blir av sin fokusering på utseendet. De flesta tonår-ingar kan ha en dålig hårdag – men ändå lyckas ta sig iväg till skolan.
Bdd räknas i dag som en diagnos som är besläktad med tvångssyndrom. Precis som andra tvångsdrabbade har den med bdd svårt att stå emot och kontrollera sina orostankar. Bdd-drabbade är dess-utom ofta övertygade om att de faktiskt har något fel på utseendet, de tror verk-ligen att de är fula ”på riktigt”.
– En stor skillnad mellan ocd och bdd är probleminsikten. De flesta som har ocd förstår att deras beteende är överdrivet. Med bdd är det precis tvärtom. Minst hälften av dem vi träffar på mottagningen har väldigt låg insikt i sina problem, och de känner ofta en stor skam. De skulle hellre ha ett möte med en derma-tolog än en psykolog. De är övertygade om att det är utseendet, och inte tankar-na, som är problemet.
Dysmorfofobi behandlas med kbt, ofta i kombination med ssri-preparat.
– Vi berättar för patienterna att det som driver ångesten är undvikandet och ritualerna. Den som har bdd und-viker att visa sin upplevda defekt. Hen gör kanske ritualer som att sminka sig mycket, och döljer sig genom att bära keps och hoodie. Det är också vanligt att man undviker sociala mötesplatser som simhallar, skola och gym för att man inte vill visa sig. I behandlingen jobbar vi därför med exponering kopp-lat till undvikande och hjälper ungdo-marna att sluta med sina ritualer. Pa-tienten får så att säga träna på att gå till gymmet och göra det utan att på olika sätt dölja utseendet.
För den som behöver mer hjälp kan man behöva intensifiera behandlingen, och det kan också behövas behandling i hem-miljön. Men den genomsnittliga patien-ten brukar landa på 15 till 20 veckovisa behandlingstillfällen på mottagningen.
– Med respekt för att bdd är en svår di-agnos så har vi positiva behandlingsre-sultat. Inte alla, men de allra flesta, blir betydligt bättre. Det här är viktigt att föra fram, det behöver ungdomarna få höra. Det finns alltså stora möjligheter att bli av med sin diagnos. Det är gläd-jande att behandlingen har så bra resul-tat, det ger hopp till alla drabbade.
Daniel Rautio, och hans forskarkollegor vid Karolinska Institutet, ligger bakom en studie som har samlat den hittills största gruppen ungdomar med bdd i världen. Nästan 200 unga har medver-kat i studien. De har bedömts och be-handlats på BUP OCD och relaterade tillstånd i Stockholm eller på motsva-rande specialistklinik i London, och re-sultaten ger gott betyg åt behandlingen.
– De preliminära resultaten visar att de flesta svarar på behandlingen. Hälften kla-rar sig med kbt, hälften med en kombina-tionsbehandling av kbt och medicinering.
Just nu ligger Daniel Rautio i startgro-parna för ännu en studie – om internet-baserad kbt för ungdomar med bdd. Den som bor i Stockholmsområdet och som vill delta i studien kan till hösten anmäla sitt intresse via bup Stockholms hemsi-da. I Daniel Rautios forskningsplan finns dessutom en ordentlig studie om sam-bandet mellan bdd och självmord.
– Bland det första man stöter på när man googlar på bdd är kopplingen till självmord. Det är inget som jag betvivlar, men vi skulle behöva få det ordent-ligt studerat. Vi planerar därför en stor registerstudie.
Det kan vara svårt att upptäcka att nå-gon har dysmorfofobi. Ett tecken är att den drabbade undviker situationer där den upplevda defekten exponeras. Över-drivna ritualer kring det upplevda felet, som att spegla eller ”fixa” sig länge, är andra tecken. Det är också vanligt med brister i insikt, personen är övertygad om att även andra ser den upplevda defekten.
– En vanlig föreställning är att bdd tar sig helt olika uttryck hos pojkar respekti-ve flickor, men det stämmer faktiskt inte. Det mesta är faktiskt ganska likt mellan könen. På pojkarnas topplista över sånt som oroar ligger hud, hår och delar av ansiktet – precis som det gör för flick-or. Hos vuxna har man tidigare sett att män oroar sig mer över kroppen, muskler och könet, men det är inget som vi har kunnat se i våra studier på ungdomar. De flesta som har bdd – oavsett kön – är fixerade vid sådant som syns från halsen och uppåt, säger Daniel Rautio. Men alla kroppsdelar kan vara föremål för miss-nöje och ofta är personen missnöjd med många delar av sitt ansikte.
Det är vanligt med samsjuklighet vid bdd, vilket betyder att många perso-ner med bdd också har andra svårighe-ter, ofta depression. Ibland blandas bdd ihop med dermatillomani, som innebär ett överdrivet pillande eller rivande på huden.
– Omkring hälften av dem som har bdd pillar sig också mycket i huden, men de gör det med syfte att förbättra något. Trycka ut pormaskar eller plocka strån så att ögonbrynen blir symmetriska. För den med dermatillomani är det mer ett tics att riva sig i huden och man har svårt att stå emot impulsen att pilla. Vid båda diagnoserna kan man alltså vara fixerad vid huden – men man är det av olika anledningar. Jag ställer därför säl-lan diagnosen dermatillomani på någon som också har bdd.
Samsjuklighet med anorexi är inte heller så vanligt, och det är oftast ganska lätt att skilja de båda diagnoserna åt, menar Daniel Rautio.
– Den som bara är missnöjd med vikten och därför svälter sig har anorexi. Den som är missnöjd med något i ansiktet, men kanske också med vikten, har bdd. Den med bdd kan vara missnöjd med en rad olika saker, många har en lång lista med ”fel”, men de allra flesta är missnöjda med något i just ansiktet. Det finns förstås personer som har en väldig otur och som både har en tydlig ätstörning och bdd, och då är den generella regeln att behandla ätstörningen först. För att orka med en bdd-behandling så måste kroppen ha näring.
Många med bdd intresserar sig för plastikkirurgi för att korrigera de upplevda defekterna. Ungefär tio procent av dem som kommer till den mottagning som Daniel Rautio arbetar på, eller till systerkliniken i London, har gjort någon form av ingrepp.
– Vanligast är fillers, laserbehandling och näsplastik. Och väldigt många har en tydlig plan: att så fort de blir 18 så ska de göra en skönhetsoperation. Det säger lite om probleminsikten. Det finns dock i dag starkt vetenskapligt stöd för att ope-rationer inte hjälper mot bdd, utan att de faktiskt kan göra problemen värre.
Det finns däremot ingen forskning som visar att bdd ökar i ett samhälle som är så präglat av sociala medier.
– Däremot är det säkert jobbigare att leva med kroppsmissnöje och bdd i ti-der där mycket går ut på att jämföra och lajka. Att utseendefixeringen i samhäl-let eventuellt ökar behöver dock inte ha någon koppling till bdd.
Under pandemin har skönhetsingreppen ökat i Sverige. Det beror delvis på den så kallade ”zoom boom” när människor sitter i videomöten och ser sig själva på skär-men. Daniel Rautios förhoppning är att de flesta kliniker trots allt tar ett ansvar.
– Det har i alla fall blivit bättre. Men det faktum att flera av våra patienter, och många vuxna med bdd, har gjort ingrepp visar ju det finns mer att göra. Vi behö-ver mer samverkan med skönhetskliniker så att de kan avråda vissa människor från operationer och ingrepp. I ren självbeva-relsedrift vill nog klinikerna gärna und-vika att behandla personer med bdd. En person med bdd botas ju inte av skön-hetsingreppet, utan man kan räkna med att hen oftast kommer att vara missnöjd med resultatet. Kanske kommer de också hitta fel på sitt ingrepp och vilja ha pengarna tillbaka.
Den här artikeln har publicerats i en längre version i nr 2/2021 av vår medlemstidning Nytt om ocd. Vill du läsa alla artiklar i tidningen? Bli medlem hos oss så får du vår tidning hem i brevlådan.
Nyfiken på hur du kan hjälpa en person som har bdd? Läs Daniel Rautios 8 tips här!
Text: Anna Wahlgren
