Fånigheter tänkte jag först. Efterhand förstod jag allvaret och plågan. Det hela hade börjat, berättade hon, redan före tio års ålder. Hon ville inte tala om saken då.

Vi tvingas leva i den 'sjukes' verklighet och ta del av all ångest, samtidigt som vi måste leva i vår egen verklighet, fylld av frustration, grusade förhoppningar och ensamhet. 

Det enda jag vill som mamma är ju mina barns bästa. Jag skulle gärna ta ocd-skiten själv, bara han fick leva sitt liv.

Tidigare kunde jag inte ta hem någon på grund av bacillskräcken. Han blev förtvivlad. Kunde till exempel inte sitta på den stolen där gästen suttit.

Lärarna i hans skola har i flera fall, huvudsakligen fått för sig att han är lat när han har svårt att komma igång. Lärarna har inte riktigt förstått när jag sökt förklara.

Vi kan inte ha ett normalt socialt umgänge. Jag är alltid orolig, på spänn. Är hela tiden ’tre steg före’ för att undanröja sådant som kan väcka ångest hos honom.

Att leva med ett barn som har en psykisk sjukdom är som att leva ett liv hemma, och ett annat ute i samhället, på jobbet och bland vänner.