Jag kan till exempel få för mig att jag hör skrikande bromsar på vägen utanför och tror att något av mina barn dödats, men måste först bli klar med tvångshandlingen, innan jag kan gå ut och möta katastrofen.

Jag oroar mig ständigt. Sömnsvårigheter ibland, hjärtklappning, koncentrationssvårigheter. Försöker räcka till, men känner att jag kommer till korta. Trots detta har hoppet inte dött.

Jag gjorde så många konstiga saker, att jag inte hade tid att leva normalt.

Mina tvångstankar kretsade alltid kring mina känslor och relationer, i faser även kring min sexuella läggning.

"Tvången syntes ju. Jag såg att folk blev rädda och tog omvägar förbi mig."

På min arbetsplats tyckte dom att jag var för länge på toaletten. Var där ca 5 minuter åt gången, ibland längre. Försökte skynda mig så mycket som möjligt. Kände mig väldigt pressad. 

Fånigheter tänkte jag först. Efterhand förstod jag allvaret och plågan. Det hela hade börjat, berättade hon, redan före tio års ålder. Hon ville inte tala om saken då.

Innan jag kunde gå hemifrån gick jag runt i lägenheten och kände på handtagen, drog ur kontakterna, kände på spisen… Men sen kunde det i alla fall kännas fel. Då gick jag tillbaka. Och gjorde om alltihopa.

I perioder ägnar jag i princip all vaken tid åt att älta om jag är en potentiell pedofil/mördare/ond människa. Det är helvetet på jorden.

Jag kan aldrig gå och lägga mig utan att ha duschat. Jag kan duscha klockan fyra eller fem efter träningen, jag tränar ju mycket, men innan jag går och lägger mig måste jag duscha en gång till.