I femton år levde Johanna Hisbro med bdd. Till slut blev en internetbaserad kbt-behandling hennes räddning – hon blev betydligt friskare på bara några månader.
– Men det handlar också om att man själv måste bestämma sig, säger hon.
Bdd kan triggas av en taskig kommentar. I Johannas fall var det en kille i högstadieklassen som sa att hennes ansikte såg ut som att någon hade spottat snus i motvind.
– Hjälp är det så jag ser ut? Jag hade visserligen alltid varit självkritisk, men där och då började analyserandet och granskningen av mitt utseende på allvar. Jag började lägga allt mer tid på att sminka mig och då ska man komma ihåg att jag från början var en mascaratjej. En sån som bara satte på sig jeansen och gick ut. Jag var egentligen inte särskilt intresserad av att fixa mig. Men eftersom jag inte var trygg i mig själv var jag heller inte trygg med hur jag såg ut.
Från 15-årsåldern och upp till 30 ungefär så led Johanna av bdd. Hennes vardag har visserligen hela tiden fungerat hyfsat bra, men hon hade i princip alltid en extrem ångest. Hon reflekterade ständigt över hur hon såg ut. När hon skrattade höll hon handen för munnen. Hon funderade över vilken vinkel hon satt i för att hon skulle se minst ful ut. Hon ville absolut inte sitta i motljus för då fick hon för sig att fjunen i ansiktet syntes. Hon kunde lägga timmar på att plocka ögonbrynen och vaxa bort fjun på överläppen. Mardrömmen var att gå ut utan smink. Dessutom var hon viktfokuserad och lade mycket tid på träning.
– Jag var en utåtagerande och vild ton-åring. Den tuffa tjejen i rökrutan. Eftersom jag inte fick någon bekräftelse hemifrån sökte jag bekräftelse hos killar istället. Men innerst inne var jag ju bara en liten flicka som jag dolde bakom en mask och fasad.
Johanna beskriver sig som ett maskrosbarn. En flicka som växte upp med en missbrukande pappa som dessutom misshandlade mamman.
– Det var åttiotal och varenda människa i den där lilla skithålan där vi bodde visste vad han höll på med. Men gjorde de något? Nej. Han drog ner persiennerna och slog mamma gul och blå. Det hördes över hela kvarteret, men det var aldrig någon som ingrep. Min bakgrund gjorde mig till en överlevare. Jag var såklart väldigt skör, jag hade ju inget fungerande föräldraskap. Samtidigt blev jag härdad av allt jag var med om. Det gav mig en överlevnadsinstinkt och en kavla-upp-ärmarna-attityd som jag har haft nytta av senare i livet.
När Johanna var elva skilde sig hennes föräldrar och Johanna började gå till en kurator. Sen dess har hon regelbundet haft kontakt med kuratorer och psykologer.
– Jag led av allmän psykisk ohälsa och hade till exempel en extrem beslutsångest. Jag var tvungen att ringa min kille varje gång jag skulle fatta ett beslut. När jag skulle börja plugga till lantmäteriingenjör på högskolan ville jag ta tag i mitt mående. Min pappa har en grav adhd och jag ville veta om jag också hade det. Men nej. Utredningen visade bara att jag hade en negativ kroppsuppfattning och ett bra öga för detaljer. Men det var ingen som förstod att jag egentligen hade bdd.
Johanna blev mamma redan vid 21 års ålder, vilket hon såhär i efterhand tror var hennes räddning. Hon var ju tvungen att fokusera på sin lilla bebis och kunde inte låta bdd:n härja fritt.
– Jag var väldigt ansvarstagande i min föräldraroll. Men det var otroligt jobbigt. Ett besök i matvarubutiken kunde resultera i en panikångestattack. Allra värst var det att plocka ner varorna i kassarna. Att stå där till allas beskådan… jag inbillade mig att alla stirrade på mig.
Johanna har aldrig velat se sig som ett offer. Visst hon har haft en tuff barndom, men nu är hon vuxen och kan själv välja vilket liv hon vill leva. Vi bor i Sverige och här kan de allra flesta faktiskt påverka sitt liv, menar hon. Själv bestämde hon sig för att försöka bli frisk. Hon var i trettioårsåldern och hade fått ännu ett barn. Livet var nästan outhärdligt, hon stod inte längre ut med att må så dåligt.
Vändpunkten kom när hon besökte ännu en kurator och hade med sig en klippbok med snygga kändisar som Carolina Gynning och Charlotte Perrelli. Smala, fixade kvinnor med vita tänder, lockat hår och perfekta ögonbryn. ”Om jag kan se ut så här så skulle jag vara lycklig”, sa hon och sköt fram boken till kuratorn.
– Jag hade turen att vara hos en upp-märksam kurator med bra koll. Hon var påläst på bdd och frågade om jag kände till det? Jag gick hem och googlade och läste på. Alla bitar föll på plats. Jag förstod att det var bdd jag hade.
Johanna påbörjade en internetbaserad kbt-behandling via Karolinska institutet. Den hade i princip omedelbar effekt. Hon fick den ena aha-upplevelsen efter den andra. Hon fick information om bdd och fick lära sig hur hjärnan fungerar.
– Jag fick kartlägga hur mycket tid jag spenderade framför spegeln. Kursen går ut på att skapa förståelse för diagnosen och att lära känna den. Jag fick hela tiden nya hemläxor. Om jag till exempel spenderat en halvtimme framför spegeln, så skulle jag dra ner på den tiden till en kvart. Jag var extremt motiverad, jag gjorde precis som jag blev tillsagd.
Efter bara ett halvår betraktades Johanna som frisk från bdd. Hon hade inte längre diagnosen.
Den här artikeln har publicerats i en längre version i nr 2/2021 av vår medlemstidning Nytt om ocd. Vill du läsa alla artiklar i tidningen? Bli medlem hos oss så får du vår tidning hem i brevlådan.
Text: Anna Wahlgren
