Beatrice Olsson Raksuthee ”Ocd är min superkraft”

Från att hon fick sin diagnos har Beatrice Olsson Raksuthee varit fast besluten att ocd:n inte ska få knäcka henne. 
– Det har varit en kamp, men numera vet jag att det går att vara lycklig – trots ocd.

Beatrice Olsson Raksuthee har precis kommit hem från en månadslång resa i Thailand. Hon är knallbrun, glad och avspänd. Hon ser till att fylla sitt liv med sådant som får henne att må bra. Inte bara långväga resor, det viktiga är livskvalitet i vardagen som hon kryddar med träning och kallbad, men också kul umgänge. Men vägen dit har varit lång. 

– Jag var i 18-årsåldern när jag började få problem. Ocd:n hade smugit sig på under ett par års tid. Till slut blev jag väldigt, väldigt sjuk och jag gick till vårdcentralen i Enköping. Jag fick träffa en psykolog som sa att jag var för sjuk för att hon ­skulle kunna göra något. Det var hemskt att få höra.  

Googlade ”tvångstankar”

Till slut blev Beatrice Olsson Raksuthee så dålig att hennes familj skjutsade henne till akutpsyk i Uppsala. 

– Det var som att bägaren rann över, det gick inte längre. Jag blev inte inlagd, och jag fick inte jättebra hjälp från läkaren. Men jag kommer aldrig att glömma den unga läkarpraktikant som tog min hand och sa: ”Det finns hjälp att få, du kommer att bli bra”. Det betydde så mycket för mig, jag bara grät och grät. Jag åkte hem från akutpsyk med sömntabletter och en remiss till psyk i Enköping. Men jag förstod ju att det skulle ta flera veckor innan jag kunde komma dit. Jag hade dock snappat upp att läkarna pratat om ”tvångstankar” så jag började googla… 

Det var Beatrices mamma som såg att psykiatri­professor Christian Rücks forskargrupp vid Karolinska Institutet i Stockholm sökte deltagare till en studie. 

– Jag fick träffa Christian, men också göra en självskattning, och det rådde ju inga tvivel. Jag hade tok-ocd. Och jag minns så väl när jag kom ut till pappa, som väntade i bilen på Karolinskas parkering. ”Det finns en diagnos för sådana som jag. Jag är inte ensam, vi är två procent av befolkningen”.  

Alltid jobbat heltid

Hon har också alltid jobbat heltid, och aldrig varit sjukskriven för sin ocd. 

– För mig har det varit räddningen. Jag har tyckt om att gå till jobbet och att vara bland folk. För då behövde jag ju inte tänka! Och så har jag alltid tränat mycket. Jag har behandlats med internet-kbt, och det har varit helt suveränt. Jag har kunnat sköta alla övningar och all träning på kvällar och helger. Till vardags levde jag ett ”normalt” liv och på fritiden körde jag hårt med ocd-träningen. 

En dag hörde en av Sveriges största dagstidningar av sig och undrade om de fick göra ett reportage om Beatrice. Reportern hade fått veta att hon har ocd och undrade om hon kunde tänka sig att vara med.

”Jag outade allt. Responsen var helt sjuk”

Beatrice Olsson Raksuthee

– Då var jag redo. Jag gick ut med buller och bång. Jag har ocd, här är jag! Från att inte ens mina bästa vänner visste, så visste hela världen. Jag outade allt. Responsen var helt sjuk. Det kändes som att alla hörde av sig, från bekanta till andra som har ocd. Det var väldigt förlösande. 

Sedan dess har Beatrice sett det som sin livsuppgift att sprida information och kunskap om ocd. Framför allt vill hon jobba för att skrota skammen, och hon föreläser om ocd så ofta hon kan. 

– Jag vill att vi ska vara enade i det här. Att vi ska ta varandra i handen och hjälpas åt. 

Beatrice har börjat förstå att hon ­aldrig kommer att bli av med sin ocd. Att den kommer att påverka henne under resten av livet. Men sådana tankar tynger henne inte längre. 

”Jag ville dö”

– I dag vet jag inte vilken jag skulle vara om jag inte hade min ocd. Diagnosen är en del av mig och en av anledningarna till att jag är som jag är. Ocd:n är min superkraft. Jag är kanske lite mer lyhörd, lite mer inkännande än många andra människor. Ocd:n har gjort också att jag är bra på att läsa omgivningen och människor. Tack vare ocd:n känner jag en sådan tacksamhet över livet. För tio år sedan ville jag inte leva, jag ville dö. Och idag kan jag bli glad över små saker som att kaffet smakar gott, säger Bea och skålar med kaffekoppen i luften. 

Någon som mår riktigt dåligt av sin ocd tycker kanske att det du säger är provocerande. 

– Det kan jag förstå. Någon som är djupt nere i ocd:n tänker säkert: Vad är det där för någon? Hon kan ju inte ha haft ­riktig ocd? Men det har jag. Jag har legat och spytt av ångest., och mått så dåligt att jag har velat ta mitt liv. Jag har fortfarande mina skov, och då måste jag ta till mina böcker och min kbt. Det är ett evigt jobb. Om det händer något allvarligt i min närhet så snurrar tankarna, och jag börjar städa. Då måste jag säga till mig själv: ”stopp”, och jag måste ta till meditation och träning. Men det går att få ocd:n under kontroll. Till den som tvivlar vill jag säga: Ge inte upp! Sök hjälp! Det kommer att bli bra! 

Hon vill heller inte sticka under stol med att en ocd-behandling kan vara krävande. 

– Det tar ju inte två veckor att lindra ocd. Att få sin ocd i schack är ett hårt arbete. Men du får en fantastisk ryggsäck med massa verktyg. Och den får du traska runt med under resten av livet. Visst är det lite tungt ibland, men det är bara att gilla läget. 

Text: Anna Wahlgren
Foto: Michael Seflin

Fakta:

Beatrice Olsson ­Raksuthee
Ålder: 36 år. 
Familj: Make. 
Bor: I Enköping.
Yrke: Administratör på ett företag som ­tillverkar pumpar. Har också hand om ­ekonomin på min mans målerifirma. 
Aktuell: Ledamot i styrelsen i OCD-föreningen Uppsala. Föreläser och sprider kunskap om ocd.

Den här artikeln har publicerats i en längre version i nr 1/2024 av vår medlemstidning Nytt om ocd. Vill du läsa alla artiklar i tidningen? Bli medlem hos oss så får du vår tidning hem i brevlådan.