”Parterapi med ocd-fokus blev vändpunkten”

Magdalenas man Petter fick sin ocd-diagnos sent i livet. Efter flera krascher, behandling och terapi börjar paret hitta en fungerande relation där ocd ingår. Här berättar hon om den slitsamma vägen.

”När jag träffade min man Petter för sju år sedan visste ingen av oss om att han hade ocd. Det är först nu när han tittar tillbaka som han ser att den funnits där sedan han var liten.

Det är relations-ocd han har. I början hade han tvivel om mig som partner, om jag ville vara med honom och om jag var rätt för honom. Han hade tidigare diagnostiserats med GAD och var en försiktig kille, så vi sammankopplade tvivlen och ångesten med GAD:en. Sedan släppte oron en bit in i relationen och var inte närvarande alls under lång tid.

Nu är det vi mot ocd:n, inte att den står emellan oss.

Magdalena, som lever med Petter som har ocd

Men allt blossade upp igen vintern 2020, i mellandagarna. Petter kraschade och mådde snabbt väldigt dåligt. Vi sökte hjälp på vårdcentralen och han fick då diagnosen ocd. Det var första mötet med ocd och tvånget.

Bitar föll på plats

Jag hade ju vetat om hans tvångstankar men diagnosen kom ändå som ett bombnedslag. Samtidigt föll många bitar på plats. Vi hade länge letat efter vad det kan handla om utan att få svar. Nu kan vi se att hela hans liv har gått ut på att få försäkringar. När Petter började läsa på om tvång, drog även skade-ocd:n och pocd:n igång. Han blev livrädd! Han berättade inte för mig om skadetvånget, han vågade inte, och mycket av vår kommunikation slogs ut totalt. Petter gick helt in i sig själv och försökte bara överleva.

Efter diagnosen på nyåret fick vi vänta i flera månader och hela den våren var ett kaos. Jag jobbade heltid, åkte ofta hem från jobbet för att finnas för honom och för att jag var orolig över vad han skulle göra. Det blev som ett medberoende.

Svårt att få egen hjälp

Jag sökte hjälp för egen del men varken vårdcentralen eller psykiatrin tog emot mig. Till slut hittade jag mottagningen Unga vuxna här i Göteborg. Där fick jag fantastiskt stöd och medicin för att kunna sova. Inte förrän i maj godkändes remissen till psykiatrin och i slutet av månaden började Petter gå i erp-behandling. Ganska snabbt blev det skillnad. Han fick ordning på sina mediciner och blev alltmer sig själv igen. Nu var han en helt annan person och sommaren blev en välbehövlig time out för oss.

Brakade själv igenom

När Petters mående blivit bättre kunde jag släppa taget om ansvaret men i det läget upplevde jag en uppgivenhet. Jag kände hur mycket av mig själv som jag hade tryckt ner. Så i oktober brakade jag igenom och blev heltidssjukskriven. Nu var vi tvungna att söka hjälp, annars skulle inte relationen hålla. Så via Unga vuxna hittade vi en parterapi utifrån ocd-perspektiv. Det var en förutsättning. Det går inte att ha samtal om man inte utgår från ocd:n, annars blir ju allt ”lost in translation”, så att säga. 

Parterapin blev vändpunkten. Den har verkligen räddat relationen. Vi har fått jobba hårt men kommit framåt. Nu är det vi mot ocd:n, inte att den står emellan oss. Man får liksom plocka ur ocd:n från människan och skilja på de två. Att vår parterapeut har koll på hur tvång funkar, vad som gäller med försäkran och liknande, det ger så otroligt mycket. 

Ta hand om sig själv

Nu fokuserar var och en på att ta hand om sig själv, som när man på flyget först tar på sig sin egen livväst innan man hjälper andra. Jag har fått öva jättemycket på att sätta mina egna behov i första hand istället för Petters.

Och när det gäller försäkringar är det noll tolerans: ”Jag ger dig inte det”. Jag kan inte bära det åt honom när han är nere i ett tvång, men jag kan däremot hjälpa till på annat sätt. Flytta uppmärksamheten, föreslå att vi gör något annat som styr undan tvången. Så jag ger vad jag kan ge, för tvången kommer alltid att vara där. Sedan finns det bra och dåliga dagar men ibland måste man acceptera att ocd:n kommer att finnas för att kunna släppa taget. Med tiden betyder det ju mindre och mindre.

Visat kämpaglöd

Att genomgå en erp-terapi måste ha varit jättetufft – och modigt. Jag är glad för att Petter har gjort detta, att han investerade den här tiden till det. Det är det bästa han har gett mig. Den kämpaglöd han visat med att vilja gå igenom det här är jag otroligt tacksam för.

Jag tycker också det har varit bra att komma fram till att jag har alternativ.

Magdalena, som lever med Petter som har ocd

Det måste vara jättesvårt att leva med någon som inte vill eller orkar söka hjälp. Det är bra att påminna sig om alla framsteg vi gjort, för de är så mycket värda. Försöka ”kliva upp på läktaren” som vår terapeut säger, och se att vi faktiskt har gått framåt.

Har alternativ

Jag tycker också det har varit bra att komma fram till att jag har alternativ. Jag önskar jag hade kunnat se det från början. Bara att veta att det går att välja att lämna relationen hade gett mig en annan styrka. Annars blir bilden lätt skuldbeläggande: ”Vad är jag för en partner som lämnar någon som är sjuk?”.

Det narrativet om valmöjlighet har jag saknat i ocd-communityn. Där är mycket fokus på förälder-barnrelationen och som förälder kan du inte välja att säga nej till relationen. Det finns inte några alternativ och det blir en annan dynamik.

För mig har det varit en ventilation att veta att jag kan välja att inte göra det här jobbet. Det är viktigt att lyfta fram den aspekten.”

Magdalena Andersson, berättat för Lotta Palmelius
Foto Privat