”Vi var överens om att jag skulle säga LALALALA”

Lasse Frisks dotter Sofia har ocd. Här berättar han om deras gemensamma resa.

Det är hösten 2015 och jag har precis avslutat en utbildning för en grupp chefer i Göteborg när min dotter ringer mig. ”Jag har ocd” säger hon.

”Va” säger jag. ”Ocd, vad är det?”. ”Tvång liksom, jag har läst i flera timmar och det måste vara det jag har. Det stämmer precis.”

Så började min resa mot förståelse. Både för dotterns utmaningar och för ocd.

Vi började ett detektivarbete för att ta reda på det mesta om ocd. Hon ringde, hon googlade, hon frågade, hon berättade. Jag lyssnade på henne, jag ringde och vi pratade massor. Vi lärde oss mer och mer.

Under ett av telefonsamtalen fick vi tips om den lokala ocd-föreningen i Stockholm. Vi tog kontakt med dem och blev inbjudna till en träff på Södermalm i Stockholm. Där möttes vi av underbara Anita Odell som var ordförande i lokalföreningen i Stockholm. Anita och föreningen kom att bli väldigt viktiga för oss och inte minst för mig som anhörig.

”Välkomna, vad roligt att ni kunde komma, var så god att ta kaffe eller te och smörgåsar finns det också.”

Det fanns en fin värme i bemötandet och i atmosfären. Mötet gick ut på att vi gick bordet runt och alla fick berätta vilka vi var och varför vi var där. Vissa hade varit där förr och vissa var nya som vi.

När vi gick därifrån kände jag som anhörig att det hade varit så otroligt värdefullt att få höra allas olika berättelser och på så sätt få lära mig mer om ocd. Det kanske viktigaste var dock att få höra min dotter berätta för andra om sitt tvång. Att få höra henne berätta om sådant som jag hade upplevt tidigare men som jag kunnat avfärda med ”så ska du inte tänka” eller andra ”goda råd”.

Någon månad senare var vi på nästa möte, denna gång med fler människor på plats och återigen upplevde jag som pappa en glädje och styrka i att få höra min dotter berätta för andra om sina problem med tvången. För mig var det ett lärande av stora mått och som i allra högsta grad har hjälp mig att förstå hur jag ska förhålla mig för att bli och vara det bästa stödet.

Just hur jag ska förhålla mig på bästa sätt till min dotter och samtidigt undvika att försäkra har kanske varit det svåraste. Man vill ju bara med hela sin kropp försäkra att ’så är det inte’.

Lasse, som har en dotter med ocd

Just hur jag ska förhålla mig på bästa sätt till min dotter och samtidigt undvika att försäkra har kanske varit det svåraste. Man vill ju bara med hela sin kropp försäkra att ”så är det inte”.

När jag genom träffarna i ocd-föreningen och andra ocd-utbildningar hade förstått att försäkran inte hjälper utan i stället stjälper så fick vi på en utbildning ett väldigt bra tips. I stället för att försäkra och hålla med så kom vi överens om att jag skulle säga LALALALA.

Det kunde låta så här:
Dottern: ”Pappa, visst är det väl inget fel i att…?”
Jag: ”LALALALALALALA” – gärna genom att trallande sjunga LALALALALALALA.

I nio fall av tio så fungerar detta förhållningssätt och denna ”kod” oss emellan väldigt bra. Det leder ofta till skratt.

Sen finns det tillfällen när jag kan säga att ”Ok, nu väljer jag att försäkra men det är ett undantag”.

Det finns också tillfällen när jag liksom ”går i fällan” och försäkrar utan att tänka på det. Då kan dottern leende säga att ”Haha nu försäkrade du”.

Detta förhållningssätt, denna kunskap och erfarenhet hade inte varit möjlig utan ocd-föreningen och allt stöd vi fått därifrån.

Jag hade i mars i år förmånen att få vara ordförande på ocd-föreningen Stockholms årsmöte. Då insåg jag igen hur otroligt många bra aktiviteter som OCD-förbundet och de lokala föreningarna bedriver och som är avgörande för så många med ocd och deras anhöriga.

Jag kan av hela mitt hjärta verkligen rekommendera både anhöriga och er med ocd att vara med på dessa träffar.

Dessa möten har ju nu det senaste året varit online och jag tror att dessa distansmöten som vi tvingats till under pandemin också har fört något gott med sig. För många som tidigare inte velat gå på de fysiska mötena, har de digitala mötena inneburit en möjlighet att vara med.

Lasses tips till dig som är anhörig:
• Våga söka hjälp även om det är svårt att definiera vad hjälpen ska bestå i.

• Våga hänga med på de lokala ocd-föreningsträffarna (fysiskt eller digitalt).

• Lär dig och träna dig till rätt bemötande av den anhöriga genom att lyssna på andra.

• Försök att lyssna mer än att ge råd till din anhöriga med ocd.

• Hitta en ”kod” mellan er som betyder – ”Jag förstår men jag försäkrar inte”.

Av Lasse Frisk
Foto: Privat

Den här artikeln har publicerats i vår medlemstidning Nytt om OCD. Vill du läsa alla artiklar i tidningen? Bli medlem hos oss så får du vår tidning hem i brevlådan.