”Det svåra är att se hur hon kämpar”

Saga är nära vän till Isabelle som har tvång kring sin hälsa. Vänskapen är en balansgång mellan att vara bollplank och inte fastna i att försäkra. Här berättar Saga om deras vänskap.

”Jag träffade Isabelle på universitetet under vår utbildning till socionomer, så där fanns ju redan en hög kunskap om olika diagnoser och beteenden. Vi hamnade i en tät pluggrupp där alla har någon form av trauma, brukar vi säga, och alla är mycket accepterande.

Isabelle berättade på eget initiativ om sina tvångssyndrom och är väldigt öppen med det. I hennes fall handlar det mycket om oro över sin hälsa som hon måste kolla upp hela tiden och oro över relationer.

Bolla sin ångest

Isabelle vände sig tidigt ofta till mig och ställde försäkringsfrågor och för att bolla sin ångest. Det kan ju vara komplicerat för man vill bara hjälpa henne att få bort ångesten, men det hjälper inte att enbart säga emot. Ångesten baseras på något annat som man i grunden är rädd för.

Detta är något vi fortfarande jobbar med. Jag brukar ställa motfrågan: ”Vad vet vi i den här situationen?”.

Jag har märkt att samma tvång kan ta sig nya uttryck. Och en strategi är att istället för att agera på det nya tvånget, försöka resonera kring att det nya tvånget bottnar i samma oro. Det är bara flera trådändar på ett och samma ångestgarn.

Kommit nära

Något jag uppskattar mycket med Isabelle är att hon är väldigt medveten om hur andra känner och förstående om jag säger ”jag orkar inte just nu”. Den öppenheten kanske man inte har så ofta med sina andra vanliga vänner, att de känner av ens behov så väl och fattar när man säger ifrån. Så Isabelle och jag har kommit varandra nära.

Vi jobbar fram våra strategier för att det ska funka. Vi har inte gått nån kurs om ocd tillsammans men när Isabelle gick i kbt-terapi, ville hon testa sina veckoövningar på mig. Det känns värdefullt att hon vill involvera mig att ta del av det som är hennes ständiga kamp.

Medveten om tvången

Och det har hänt en del, det är kul att se. Jag tycker Isabelle nu är mycket mer medveten om sina tvång och hur tvången riskerar att gå ut över vänskapen med andra – och att det är bra att vi bollar saker. Hon värnar väldigt mycket om människorna i sin omgivning och hur hon kan göra för att inte skada sina relationer.

Isabelle har många vänner, men hon och jag har en speciell relation, öppen och stöttande. Jag vet att jag betyder mycket för henne. Och det kan vara jobbigt när hon hör av sig i en akut situation och man inte kan vara på plats som den där stöttepelaren man vill vara. Ofta kan jag ta ett långt samtal från henne, men ibland har jag jobbat på att inte alltid vara tillgänglig.

Gör båda en tjänst

Självklart kan det kännas kämpigt att säga ifrån – men det är viktigt att komma ihåg att man gör båda en tjänst. Jag blir inget bra stöd för Isabelle när jag själv inte har utrymme, och vänskapen gynnas inte heller av att man pressar eller åsidosätter sig själv.

Isabelle är mån om att vi runtom ska veta att det alltid är okej att be henne om stöttning när vi behöver. På samma sätt som jag reflekterar över hur jag kan finnas för henne behöver hon också avväga sina egna möjligheter.

Jag tror det viktigaste är att man diskuterar hur och när man känner ömsesidighet i relationen, och på vilka sätt man önskar och kan finnas för varandra.

Sorg och frustration

Det svåraste för mig är egentligen sorgen och frustrationen jag kan känna när det är samma ångest hos Isabelle som kommer igen och igen. Och att se hur hon kämpar så otroligt för att bryta mönstret och stärka sig själv. Det undgår ingen i hennes omgivning hur mycket kraft Isabelle lägger ner för att ta sig igenom det här.”

Saga Nyman Renström, berättat för Lotta Palmelius

Foto: Privat