Andra artiklar

Glad sommar!

Glad sommar!

Den 5 juli stänger OCD-förbundets kansli för semester. Under den perioden har vi ingen telefontid och vi kommer inte...

Nytt om OCD nr 2, 2024

Nytt om OCD nr 2, 2024

Ur innehållet: På jobbet: Hon handleder nya ocd- kliniker • Aktuellt: Amanda Romares bok blir film • Tema: Resa med...

Prisbelönta författaren Sami Said fick sin ocd-diagnos när han skrev sin bok.

Prisvinnande Sami Said: Jag fick min diagnos när jag skrev senaste boken

Under arbetet med sin senaste bok – ”Satansviskningar” – får författaren Sami Said en ocd-diagnos. Då bestämde han sig för att skriva om boken – och låta huvudpersonen också ha ocd. 
– Man kan väl säga att jag smittade henne. 

När Sami Said tänker tillbaka på sitt liv så kan han se att han alltid har oroat sig mycket. 

– Ganska ofta tolkades mitt beteende som godhet. När vi bodde i Sudan tog vi hand om en pojke. Ibland lyssnade han dåligt, och det hände att mamma straffade honom genom att inte ge honom något mat. Varje gång det hände gav jag honom min mat. ”Åh, Sami är så godhjärtad”, sa alla. Men jag gjorde det bara för att jag inte kunde äta när han tittade på mig. Såhär i efterhand kan jag se mitt liv i ett annat ljus. Det gör också de runt omkring mig. En vän berättade att jag ofta sa en sak som han har tänkt mycket på i efterhand: ”Kommer man till helvetet för sina tankar?”. 

Sami Said kom med familjen, som ursprungligen hade flytt från Eritrea, till Sverige när han var tio år. Han växte delvis upp i Göteborg, och hittade tidigt till läsandet och skrivandet. Debutromanen ”Väldigt sällan fin” kom 2012, och hyllades av både kritiker och läsare. Numera räknas Sami Said som en av Sveriges mest intressanta, samtida författare och priserna regnar över honom. Hans två romaner ”Människan är den vackraste staden” och nya ”Satansviskningar” har båda nominerats till Augustpriset, han har dessutom tilldelats Aftonbladets litteraturpris och Katapultpriset, och nominerats till Nordiska rådets litteraturpris. 

En självutlämnande bok

”Satansviskningar” har Sami Said skrivit på i tjugo år. Den utspelar sig på en internatskola i en öken utan namn. Dit skickas besvärliga flickor, däribland Nadine, för att hon har gömt sig i garderoben. På skolan regerar ”Föreståndaren” vars ledarfilosofi går ut på att isolera eleverna, och att därefter bygga upp dem på nytt. Men om man inte kan ändra sig? Om Satan hela tiden viskar in oro i huvudet? Sami beskriver den som sin mest självutlämnande bok, och delvis hänger det ihop med att han hamnade på psyket för fem år sedan. Läkarna trodde först att han hade drabbats av depression med psykotiska symtom, men snart skulle han få diagnosen ocd. Då bestämde han sig för att skriva in ocd i romanen, och också låta huvudpersonen Nadine ha diagnosen. 

– Nadine har tvång. Ett annat tvång än det jag har, men det är snarlikt. Man kan säga att jag smittade henne med min diagnos. Boken blev bättre när jag kom på att hon skulle ha ocd. Från början hade hon bara ångest, och det bar inte hela vägen. Flickorna var vanliga emo-tjejer, och det blev ganska tråkigt. Plötsligt fick boken en hemlighet, och ocd:n förklarar varför Nadine är så tystlåten. Hon är övertygad om att hon kommer att skada, att hon gör skada. 

Nadines ocd verkar dock ha gått förbi recensenterna. Det är ingen som direkt berör det, påpekar jag. Kanske, säger Sami. Men i så fall spelar det ingen roll. 

– I ett personligt berättande skriver man rakt ut om olika erfarenheter, men det tycker jag skulle ha varit ett ointressant sätt att berätta den här historien. Så det är helt okej att inte alla märker. 

”Problemen i den världen är mycket mindre än de egna problemen. Att skriva brukar vara ett botemedel som fungerar ganska bra mot ångest och oro.” 

Skriver på vita pappersark

Sami Said skriver för hand på vanliga vita pappersark, sådana lösa papper som man stoppar i kopieringsmaskinen. När han rensat bland gamla papper har det hänt att han har fyllt en hel container. 

– Det är inget bra system, nej. Jag sparar arken i plastkassar i förrådet. Ibland behöver jag gå tillbaka till ett stycke som jag skrivit och då kan jag hålla på och rota i fyra, fem timmar. När jag väl hittar rätt papper brukar det visa sig att det trots allt inte var en bra formulering. Men jag kan inte skriva på dator. Då blir jag bunden av det jag har skrivit, om jag skriver på papper är det enklare att börja om. Det kanske är trygghets-ocd?

Skrivandet är arbetsamt, men samtidigt en fristad, menar Sami Said. För den som skriver blir fri från sig själv.

– Man ramlar in i en värld. Och problemen i den världen är mycket mindre än de egna problemen. Att skriva brukar vara ett botemedel som fungerar ganska bra mot ångest och oro. 

Fuskade med kbt-övningen

Sami Said har fått behandling vid OCD-programmet i Huddinge, och i behandlingen ingick att han skulle göra olika kbt-övningar. Sami konstaterar att han hade svårt att underkasta sig övningarna. 

– Typ tränga mig före på Pressbyrån. Jag stod utanför och väntade på rätt tillfälle, men hittade hela tiden orsaker att låta bli. Jag kan ju inte gå före han med kryckan, inte heller den gamla damen… Så jag blev stående i tjugo minuter, sedan var övningstiden slut. Vid ett tillfälle skulle jag förolämpa den unga asiatiska psykologstudenten. ”Säg något rasistiskt nu!”, sa hon. Men jag kunde inte. Till slut fick jag ur mig något och lade till: ”Men det är inte jag som säger det här”, och då fungerar ju inte metoden.  

– Jag tror att jag har svårt att underkasta mig själva premissen för en kbt-behandling. På en nivå förstår jag att det är en form av omprogrammering som kbt eftersträvar, att den som gör övningen får se att mardrömmen inte besannas. Men i grund och botten vet jag inte om jag är med på att oron falsk. Det är rimligt att grubbla över vad som är rätt och fel, och att oroa sig.  

Sami får ofta hör att han tänker för mycket, men han förstår inte hur tänka mindre skulle kunna vara en lösning?

– På någon nivå vill jag inte ge upp mina orostankar. Att bekymra sig över hur man påverkar andra människor är rimligt, och kanske något som fler borde göra. 

Kan du till och med ha nytta av ocd:n i ditt skrivande?
– Ocd:n gör mig detaljorienterad och övernitisk. Det ger mig en trygghetskänsla att fortsätta jobba. Ocd:n hjälper mig att skriva om, och skriva om. 

Är det därför dina böcker blir så bra?
– Det är därför det tar lång tid. Jag får dåligt samvete om något går för lätt. Då kan jag inte lita på det. Då kan det inte vara bra. Ocd:n ger mig kondition och uthållighet.  

Samis ocd blir värre när han utsätts för stress, och när han har mycket omkring sig. I och med boksläppet har det varit pressande. 

– Jag har ett jobb som tillåter att jag isolerar mig. Sitter jag hemma i soffan, där inget händer, är det lugnt. Men när livet blir mer aktivt triggas min ocd. När jag ger ut en bok måste jag ju röra på mig. Synas, och medverka i intervjuer. Jag måste sticka ut, men jag vill inte sticka ut. 

Sami Said har läst mycket om ocd på nätet, och kommit fram till att hans form av ocd kallas scrupulosity, moralisk ocd på svenska. Framför allt oroar han sig över sitt eget skrivande. 

– Var det oetiskt det jag skrev? Får jag skriva så här? Är den här meningen lik en mening som någon annan har skrivit? Har jag plagierat? Om man tänker på en sak tillräckligt länge lyckas man till sist övertyga sig själv. 

Ber om ursäkt hela tiden

För tillfället oroar sig Sami över att han möjligtvis har sårat brevbäraren. Han letar hela tiden bevis för att brevbäraren är arg på honom.

– Jag vill sona mitt brott och tänker att jag kanske ska ge honom en gåva. Jag har funderat på choklad, men det är ju fånigt. En bok kanske? Min egen? Men jag har inte kommit på hur jag i så fall skulle kunna överlämna boken på ett naturligt sätt. Jag oroar mig mycket för hur jag uppfattas av andra, och hemma ber jag om ursäkt hela tiden. Jag säger ursäkta kanske tjugo gånger om dagen. Min fru kan lista ut hur illa det är med min ocd genom hur ofta jag säger ursäkta. 

Jag frågar när han fick sin diagnos – 2019 får jag veta. Sami tycker att det är en lustig fråga. 

– Folk frågar ofta: ”När fick du din diagnos?” Jag antar att de menar när läkaren säger att man har diagnosen. Jag brukar se framför mig att man får ett papper, lite som att få ett diplom, att vifta med. De erbjöd mig förresten fler diagnoser. De tyckte att det kunde vara lämpligt att göra en adhd/autism-utredning, ocd har ju ofta koppling till andra diagnoser. Men jag tyckte att det räckte med ocd. 

Egentligen var det hustrun Martina som kom ocd:n på spåren. Hon började läsa på om ocd, och presenterade sin tes för Sami. 

– Hon förstod långt innan vården gjorde det. Många som har ocd lever kanske ensamma, men man behöver vittnen som kan se. I ytliga kontakter är man bra på att dölja sig, då kommer bara den älskvärda sidan fram. Men man behöver folk som ser en när man inte längre kan stå emot tvånget. 

Jag undrar om jag har glömt någon fråga, och börjar bläddra i mina papper. Sami registrerar och utbrister spontant:

– Du har rätt förskräcklig handstil. Om jag får säga det. Nu var jag skamlös. 

Fakta: Sami Said
Född: 1979, i Keren, Eritera.
Bor: I Hägersten, Stockholm.
Yrke: Författare och samhällsvägledare vid Medborgarkontoret i Botkyrka.
Familj: Hustrun Abram Martina Lowden, som är författare och litteraturkritiker, föräldrar, syskon, syskonbarn och en katt. 
Aktuell: Med romanen ”Satansviskningar”, Natur & Kultur. 

Text: Anna Wahlgren
Foto: Sofia Runarsdotter

Den här artikeln har publicerats i en längre version i nr 2/2024 av vår medlemstidning Nytt om ocdVill du läsa alla artiklar i tidningen? Bli medlem hos oss så får du den hem i brevlådan. 

2024-06-17

Liknande artiklar…

Glad sommar!

Glad sommar!

Den 5 juli stänger OCD-förbundets kansli för semester. Under den perioden har vi ingen telefontid och vi kommer inte...

Share This