Ronja Reijs är 20 år och har haft trichotillomani sedan yngre tonår. Dagligen använder hon peruk. Hon ser peruken som ett bra hjälpmedel och den öppnar upp för samtal om trichotillomani.
Ronja är uppvuxen i Malmö. Djur har alltid spelat en stor roll i hennes liv. Intresse för hästar fick hon som 10-åring efter att hon och fastern hade varit på besök på en ridskola i området. Efter den dagen red hon regelbundet och valde sedan att gå på ridgymnasiet. Intresset för ridning har svalnat, men andra djur finns omkring henne.
– Djur har alltid varit viktiga för mig. Förra året köpte jag min första egna hund, en fransk bulldogg. När jag mår dåligt hjälper djuren mig väldigt mycket, menar Ronja.
Depression och trichotillomani
Ronja har varit deprimerad i perioder och som 13-åring började hon rycka av sitt hår. Första minnet hon har från trichotillomani är att hon började dra av sig håret i skolan, i klassrummet.
– Jag tror att det är ganska ovanligt att man börjar dra av hår när man är omgiven av andra människor, men det var så jag började. Jag minns att läraren tittade frågande på mig när jag hade hårtussar på bänken framför mig, säger Ronja.
Samma höst och vinter fortsatte ryckandet och det blev riktigt intensivt. Till slut hade hon en kal fläck i bak på huvudet. När hennes mamma såg det trodde hon först att Ronjas kompisar hade klippt av håret på henne.
– Jag försökte förklara för mamma att jag hade ryckt av det, att jag hade gjort allt själv, men hon ville inte tro mig.
Huva för att dölja
Under denna period mådde Ronja allt sämre. Hon ryckte av sig hår, både tvångsmässigt och omedvetet. Till sist hade hon stora hårlösa fläckar på huvudet och upp till en 1/5 av håret var borta. Hon drog så intensivt att hon fick svullnader och sår i hårbotten. Hon skämdes väldigt mycket över hur hon såg ut. Varje dag valde hon att ha luva över huvudet för att dölja de hårlösa partierna. Ronja hade flera kompisar, men ibland kunde klasskamrater vara elaka mot henne och dra av hennes luva.
Det hände mycket under samma period. Hon bytte skola och närvaron minskade på lektionerna. Ronja led av låg självkänsla och trodde att det var något fel på henne. Hon fick till slut tid hos en KBT-psykolog via BUP, men hon trivdes inte med behandlaren eftersom hon tyckte att han gick för snabbt fram.
– Redan efter andra tillfället tyckte han att jag skulle träna exponering, att jag skulle åka hem i kollektivtrafik utan att ha något på huvudet. Jag var inte redo för det då!
Bättre mående med peruk
Som 14-åring började hon med antidepressiv medicin. Genom åren har hon haft kontakt med flera psykologer och nu väntar hon på en NPF-utredning. Sedan några år tillbaka har hon valt att raka av sig håret och hon känner att hon har blivit mycket bättre.
– Jag rakar mitt hår kanske två gånger i månaden och använder peruker, säger Ronja glatt.
Utbudet av peruker är stort. Det finns både syntetiska och av äkta hår.
– Min frisör beställer hem en peruk och sedan åker jag dit och provar så den sitter bra. Ibland klipper vi den efter mina önskemål. Jag får bidrag från vården, för att köpa peruker. Det är verkligen jättebra!
Ronja älskar mode och smink och hon har flertalet peruker som hon varvar med. Ena dagen kan hon ha svart hår med en mörkare sminkning och en annan dag är hon blond med en mer romantisk sminkning.
– Ibland kommer folk fram och berömmer mig för mitt vackra hår och då berättar jag alltid att jag bär en peruk och att jag har trichotillomani. När jag var yngre vågade jag inte prata om det, men nu gör jag det hela tiden. Det är ingen som dömer mig!
Att använda peruk har varit befriande och inspirerande för Ronja.
– Jag kan nu uttrycka mig kreativt! Utan trichotillomani hade jag inte börjat använda peruker. Jag har verkligen, de senaste åren, blivit starkare och jag har även hittat kärleken till mig själv.
Framtiden
Förr var trichotillomani ett stort hinder i Ronjas vardag, men idag är den inte längre det. Just nu har hon fullt fokus på den kommande NPF-utredningen och sedan ska hon fundera på vad hon vill ägna sig åt i framtiden, kanske kommer hon ha en karriär inom mode och smink.
Text: Eva-Lena Svensson
Foto: Ronja Reijs
