Många vänder sig till en psykolog när de drabbas av psykisk ohälsa. Men också fysioterapeuter jobbar med oro, ångest,...
Andra artiklar
Livet efter diagnosen
Har du nyligen fått diagnosen ocd? Då är du inte ensam. För många är tvångstankar och tvångshandlingar förknippade med...
Bdd kan lindras med självmedkänsla
Självkritik och skam är vanliga komponenter hos personer med dysmorfofobi, men traditionell kbt hjälper inte alltid....
Forskare letar nya sätt att behandla tabutankar
Tänk om jag hugger mitt barn med en kniv? Blir jag sexuellt upphetsad när jag byter blöja? Forskning visar att...
Anna Albrektsson driver Sveriges största ocd-blogg
I sju år, flera gånger per vecka, har hon uppdaterat bloggen ”Hopp och liv med OCD” och bjudit läsarna på nya...
Nytt om OCD nr 3, 2024
Ur innehållet: Tema: Ocd och kroppen • Hantera ocd med fysioterapi • Ta hand om sönderpillad hud • På jobbet: Linda...
”Barn ska kunna fortsätta utöva den idrott de älskar”
Det började med ett epilepsianfall och slutade med en föreläsning. Nu hjälper hälsopedagogen Matilda Jakobsson Blom idrottsrörelsen att göra idrotten tillgängligt för barn med ocd och andra diagnoser.
Vi mår alla bra av att röra oss, och många barn får utlopp för sin rörelselust inom idrottsrörelsen. Men för andra barn sätter osynliga hinder ett onödigt stopp för ett idrottsintresse. Det kan handla om en neuropsykiatrisk funktionsnedsättning, som ahhd eller aspergers, eller relaterade tillstånd som ocd.
– Då kan det ju vara en stor utmaning att delta i en helt vanlig träning, säger hälsopedagogen och föreläsaren Matilda Jakobsson Blom.
– För barn med ocd kan det handla om rädsla och ångest. Rädsla för att utföra övningar, och ångest inför att utföra träningsmoment som man inte kan utföra korrekt från början.
Gruppträning kan väcka social ångest
Men även den sociala delen kan vara en stor utmaning. Sporter utövas ofta i grupp, vilket kan ge social ångest. Och om man gillar att ha kontroll över saker, så kan man ofta inte ha det inom idrotten.
– Det är många delar som man behöver lära sig efter hand. Då blir det en utmaning för idrottsledarna att hitta lätta upplägg som fungerar både för individen och gruppen, säger Matilda.
Själv har hon alltid tyckt om idrott och fysisk aktivitet, och valde därför en utbildning inom hälsa. Men när det gäller kopplingen mellan fysisk aktivitet och diagnoser var den mest en slump. Det var hennes epilepsi som förde henne samman med en person med npf (neuropsykiatrisk funktionsnedsättning), bland annat adhd.
– En dag fick jag ett kraftigt epilepsianfall. Den här personen var där, men det är inget som jag minns. Men senare träffades vi av en slump, och då berättade han för mig vad som hade hänt den dagen, berättar Matilda. Jag blev väldigt tagen av det, och vi pratade vidare. Han bodde på ett stödboende, och jag märkte ganska direkt att han betedde sig på ett lite annorlunda sätt.
Så Matilda blev nyfiken, och ställde frågor. Nu har de haft kontakt i fyra år, och har nyligen sprungit ett lopp tillsammans.
– Det var hans historia som fick mig att börja titta på npf-delen inom idrott. Nu har jag träffat många andra med diagnoser.
Ledaren behöver anpassa träningen
Och just idrotten är en viktig arena för barn med npf och ocd, tycker Matilda.
– Alla behöver ju möjligheter att utveckla sitt mående, hälsa och sociala förmåga. Inom idrotten utför man saker tillsammans, man får sociala kontakter och man får lyssna och lära sig nya saker.
Men för att det ska fungera behöver ledarna mer kunskap om barns olikheter. Alla lär sig inte på samma sätt, och då behöver en ledare kunna anpassa träningen så att alla kan vara med, tycker Matilda.
– En del barn gillar kanske att utföra övningen själv. Då kan man som ledare ta övningen stegvis. Man kanske börjar med att alla får varsin boll eller klubba, och får öva med sig själv först. Nästa del är kanske att utföra den två och två. Och därefter dela upp gruppen i två lag.
Visselpipa kan göra träningen tydligare
Men det kan också handla om ett barn med adhd som har svårt för att stå stilla och lyssna. Då kan man som ledare behöva fundera över sitt sätt att kommunicera.
– Till exempel kan olika handtecken göra det tydligare. Man kan sätta handen bakom örat när man vill att barnen ska lyssna. Eller använda ett ljud som en visselpipa som talar om att något börjar och slutar, tipsar Matilda.
Hon tror att man som idrottsledare kan göra stor skillnad för ett barn med en särskild svårighet. Det handlar bara om vara kreativ för att hitta rätt pusselbit.
– Det är bra om man kan hitta inspirationskällor för varje individ, så att man har lättare att nå dem. Utgå ifrån barnets intresse. Det kan vara vad som helst; tider, poäng eller flygplan. Man kan ju forma träningen efter någons intresse. Det kan vara en pusselbit för att få ett barn att kunna delta.
Hon jämför med när hon själv var liten och hennes pappa ville att hon skulle hjälpa till.Jag tyckte att det var roligt med tidtagning. Och om han låg på soffan och ville att jag skulle hämta något kunde han till exempel säga: ”Spring Matilda, jag tar tid”. Då hjälpte jag ju till att hämta det han bad mig om, exempelvis en penna.
Föräldrarna har en viktig roll
På frågan om vad man som förälder kan göra för att underlätta för sitt barn i idrottssammanhang konstaterar Matilda att hon inte själv är förälder, men att hon ändå ser olika möjligheter.
– Det är viktigt att finnas som stöd och bollplank för både barnet och idrottsledaren. Man kan inhämta viktig info från den ena, och sedan överlämnar till den andra, för att underlätta kommunikationen. Och sen är ju hemmet ett väldigt bra ställe att kunna öva på saker i enskildhet.
I slutet av april håller Matilda en utbildning om att leda barn och ungdomar med neuropsykiatriska funktionsnedsättningar. Utbildningen är en timme lång, och målgruppen är såväl föräldrar som idrottsledare
– Jag kommer att prata om hur man kan forma upplägget på träningen så att barnen kan fortsätta att göra det de älskar, säger Matilda.
Utbildningen arrangeras av RF-SISU Uppland (se mer info nedan), i samverkan med OCD-föreningen Uppsala. Samarbetet startade när OCD-föreningen träffade företrädare för olika idrottsföreningar på Fritid för alla-dagen, berättar Lena Nilsson, från OCD-föreningen Uppsala.
– Vi är jätteglada över att starta ett samarbete med idrottsrörelsen. Att vara delaktig i idrott är viktigt för alla barn och det gäller i minst lika hög grad för barn med ocd eller andra npf-diagnoser, säger Lena Nilsson, som också är ordförande i Svenska OCD-förbundet.
Nu hoppas hon att både idrottsledare och föräldrar ska få inspiration till idrott där alla kan vara med
– Det har stor betydelse att få möjlighet att vara fysiskt aktiv i gemenskap med andra, säger Lena Nilsson.
Text: Krillan Ahlsén
Foto: Alyssa Ledesma, unsplash
Fakta RF-SISU:
RF-SISU Uppland är en stöd- och utbildningsorganisation som finns till för hela upplands idrottsföreningar. Deras mål är att skapa trygga, inkluderande och jämlika idrottsmiljöer där alla barn, ungdomar och vuxna vill vara en del av gemenskapen livet ut. Läs mer om idrottsrörelsens förändringsarbete på webbsidan strategi2025.se
Läs mer om den en timme långa utbildningen ”Att leda barn och ungdomar med neuropsykiatriska funktionsnedsättningar”
2021-03-31
Liknande artiklar…
Våga använda din kropp!
Många vänder sig till en psykolog när de drabbas av psykisk ohälsa. Men också fysioterapeuter jobbar med oro, ångest,...
Häng med oss på sommarkurs
Lär dig mer om ocd och umgås med andra som vet vad du går igenom. I år hålls vår populära sommarkurs på...
Livet efter diagnosen
Har du nyligen fått diagnosen ocd? Då är du inte ensam. För många är tvångstankar och tvångshandlingar förknippade med...
Ny studie: Besväras din ungdom av stark ångest över sitt utseende?
Att en tonåring av och till känner sig missnöjd över sitt utseende är inte ovanligt och är helt normalt. Men om...
Få tillbaka livet från ocd:n – på fyra dagar
Nu finns den omtalade norska 4-dagarsbehandlingen också i Sverige – påOCD- mottagningen i Lerum och på Psykiatri...
Bdd kan lindras med självmedkänsla
Självkritik och skam är vanliga komponenter hos personer med dysmorfofobi, men traditionell kbt hjälper inte alltid....