Åtta röster som vill berätta om sin ocd

Allt fler vågar prata om sin ocd-diagnos, det visar inte minst intresset för att bli informatör. OCD-förbundet har utbildat åtta nya informatörer som ska ge sig ut i landet och berätta om hur det är att ha ocd. 

-Jag har alltid känt skam över min ocd, och nu vill jag hjälpa andra så att de inte behöver gå runt med samma skamkänslor, säger Kristin Åhman, 39 år. 

Hon bor i Lycksele med sin familj, där hon jobbar som arbetsförmedlare på Arbetsförmedlingen. Hon har alltid hållit sin ocd för sig själv, det tog sjutton år innan hon fick diagnosen av en läkare. 

– Men för egen del har jag alltid vetat att jag har ocd. Redan när jag fick de första symtomen visste jag. Men jag har gjort allt som står i min makt att dölja det, och jag har undvikit många situationer. Jag har läst på, och försökt behandla mig själv, bland annat genom att läsa på OCD-förbundets hemsida.

Marcus Karlsson, 36 år, från Göteborg, nickar instämmande. Han vill också informera om ocd, och är glad att han har gått kursen. 

– Jag vill bli informatör för att jag – om någon – vet hur jobbigt det är att leva med den här skiten. Att vara informatör skulle dessutom skydda mig från att ocd:n tar över i mitt liv igen. Det blir en sporre för mig att vara en förebild, för jag måste ju leva som jag lär. Jag kan tänka mig att föreläsa precis var som helst – där jag behövs. Gärna i skolor, eftersom jag jobbar som musiklärare. 

Hans ocd utlöstes när han var 13 år. Till en början brydde sig familjen inte särskilt mycket. Alla måste få vara som de är, var den inkluderande och avslappnade inställningen. 

– Vi har en gammal film där jag står och drar foten fram och tillbaka över tröskeln. Sen kommer farsan fram och ställer sig och gör precis samma sak. Mina föräldrar tog det lugnt i början. Men när problemen blev värre ringde morsan en psykolog, jag kunde ju lägga åtta timmar om dagen på mina tvång. 

När Marcus Karlsson var 21 år fick han sin diagnos.
– Psykologen berättade att min hjärna är som en äng. Om jag går genom ängen så bildas en stig. Men om jag slutar att gå där så växer den igen. Jag tycker att det är en så bra bild, den hjälper mig att förstå hur jag ska ta mig an ocd:n. 

Frilansjournalisten Marie Andersson, 38 år, från Nossebro, är ännu en av alla informatörer. Hon var 22 år när hennes ocd ”exploderade”, som hon uttrycker det. 

– Jag blev extremt rädd för bakterier och för att göra andra människor illa. Jag fick snabb och proffsig hjälp av en psykolog som var utbildad i kbt-erp. Men 15 år senare exploderade ocd:n igen, och den här gången var det inte lika lätt att få hjälp. Jag har fått tio gånger hos en psykolog, sedan är det tack och hej. 

Hon ser fram emot att bli informatör.

– Jag brinner för att föra ut kunskap om ocd. Jag blir arg på att kunskapen är så låg. Jag kan också bli irriterad över att det skämtas om ocd. Nyligen har det skojats i både sommarprat och Nyhetsmorgon, och det tycker jag är väldigt tråkigt.

Det är tredje gången OCD-förbundet utbildar informatörer på det här sättet, berättar projektledare Barbro Olander. Både de som själva har ocd, och de som är anhöriga deltar i kursen.   

– Tanken är att rusta deltagarna så att de kan gå ut och informera. Först går informatörerna en kurs i retorik, och vi träffas digitalt vid fem tillfällen. Sedan avslutas kursen med att vi ses live. 

Den avslutande helgen är full av föredrag och övningar. Bland annat redogör Elin Olaisson, verksamhetschef för OCD-föreningen Stockholm, om olika diagnoser. Och Chris Pettersson, tidigare prisbelönt säljare och försäljningschef, som numera föreläser om psykisk ohälsa och ocd, berättar hur man ska göra för att sälja in sitt föredrag, och få skolor, vårdcentraler och företag att vilja lyssna. 

– Åh, du är så bra på att prata! Det där är så långt ifrån mig man kan komma, säger en av deltagarna som lyssnar på Chris.  

– Men du ska inte vara jag, du ska vara du. Ni ska vara er egen version av det jag säger. Tänk på att ni kan göra skillnad, och det är ganska häftigt, kontrar Chris Pettersson. 

Informatörernas roll är att sprida information om diagnoserna, men de är också levande exempel på att det finns hopp, menar Helena Rönnberg, ordförande i OCD-förbundet.  

– De är ju i sig själva bevis för att det går att leva ett bra liv med de här diagnoserna. Det man tar med sig från en föreläsning är ju ofta den mänskliga berättelsen. De visar också att man inte behöver skämmas eller vara tyst. Vi märker en skillnad i attityder, nya generationer pratar allt mer öppet om psykisk ohälsa, och informatörerna är jätteviktiga i det arbetet. 

Minskad skam och att våga vara öppen betyder att fler människor får rätt vård och rätt diagnos, poängterar Helena Rönnberg.

– Pratar man öppet om det är det fler som får hjälp, så enkelt är det. 

Text: ANNA WAHLGREN 

Foto: NILS CROMNOW

Den här artikeln har publicerats i en längre version i nr 2/2024 av vår medlemstidning Nytt om ocd. Vill du läsa alla artiklar i tidningen? Bli medlem hos oss så får du vår tidning hem i brevlådan.