AnnKatrin Noreliusson vill skrota skammen kring ocd

Att vara anhörig till en person med ocd är ofta tufft. Dessutom kan det innebära ett stort ansvar, menar anhörigguiden AnnKatrin Noreliusson, vars vuxne son Markus har haft ocd sedan barnsben. Nu har hon skrivit boken hon själv hade velat läsa – en guidning i att vara anhörig.

– Det är drygt tjugo år sedan min son fick sin ocd-diagnos. Markus har flera diagnoser och jag tror att jag är expert på varenda en av dem. Men just ocd är en diagnos som är extra svår att begripa sig på. Hur ska jag som anhörig egentligen bete mig? Den frågan försöker jag svara på i boken.

För tio år sedan lämnade AnnKatrin sitt jobb som tandtekniker och numera arbetar hon heltid med det hon brinner för: att sprida kunskap om ocd.

– Det är fantastiskt att jag på heltid kan ägna mig åt det som jag är bäst på – nämligen att sprida information och kunskap. Jag har lärt mig mycket av att ha levt med två barn som har diagnoser. Dottern har, precis som jag själv, en adhd-diagnos. Dessutom har jag läst allt som går att läsa, jag tror att jag kan lika mycket om neuropsykiatri som någon som har läst på universitetet.

Föreläsare och npf­-coach

AnnKatrin Noreliusson arbetar som föreläsare om ocd, psykisk hälsa och som kognitiv npf-coach. Dessutom jobbar hon ideellt inom flera föreningar och har ett par styrelseuppdrag. Och så är hon förstås ett stöd åt Markus. Hon och Markus har alltid varit tighta. AnnKatrin beskriver det som att de ”sitter ihop”.

Därför känns det extra bra att ha skrivit en bok om den diagnos som har begränsat hans liv i så stor utsträckning. Boken har AnnKatrin levt länge med nu.

– Det här bokprojektet har varit med mig i åtta år. Jag är ju en pratare, inte en skrivare. Att driva en podcast är lätt, men att skriva en bok är jättesvårt. Inte minst för mig som har adhd, och ett huvud som är överallt där det inte borde vara. Ett genomslag var när jag kom på att jag kan ha samma bokupplägg som jag har på den webbkurs som jag skapade för tre år sedan.

Boken består av tre delar: Vad är ocd?, Hur är det att vara anhörig?, och Hur får man hjälp?

– Jag har ju aldrig skrivit något förut, så det här lite nervöst. Men jag tror att en sådan här bok behövs. Anhöriga skriker efter stöd, det har jag märkt. Jag vill vara den som skrotar skammen runt den här diagnosen. Att öka kunskapen om ocd är mitt kall. För det måste till förändringar. Jag upplever att det finns jättemycket skam, och varför då? Man kan ju inte rå för att man har ocd. Jag är skitstolt över min unge. Som alla andra med ocd sliter han så otroligt hårt. Att komma ur sängen och gå och handla är antagligen en mycket större bedrift jämfört med någon som inte har ocd som klarar en tenta eller flyttar hemifrån.

Tvång – en guide för dig som anhörig är dock ingen heltäckande faktabok, poängterar AnnKatrin.

– Faktaböcker finns det ju redan, den är här direkt riktad till anhöriga. Men jag tror också att människor i professionen kan ha nytta av den. Vården är ofta ett problem för oss anhöriga, vi måste slåss för att de ska släppa in oss i behandlingen, i alla fall när våra barn har fyllt 18 år. Om vi inte blir insläppta är behandlingen ofta rätt bortkastad. Som anhörig kan jag ju inte stötta om jag inte vet hur jag ska stötta.

Svårt att vara anhörig

Men kan det inte finnas en poäng i att anhöriga inte är med? Att de är för insyltade för att behandlingen ska kunna bli framgångsrik? Absolut, så kan det visst vara, säger AnnKatrin och tillägger:

– Det är klart att vi är insyltade och att vi kan göra fel. Just därför ska vi vara med – så att vi gör rätt. Det är förstås otroligt viktigt att man som anhörig inte förstör något.

Maktlösheten betraktar AnnKatrin som det svåraste i att vara anhörig. Att inte kunna ordna så att ens eget barn har det bra.

– Det enda jag vill som mamma är ju mina barns bästa. Jag skulle gärna ta ocd-skiten själv, bara han fick leva sitt liv. Det är så inihelskotta svårt att inse att jag inte kan lösa det här problemet. Men det är en typisk anhörigfälla – att man tror att man har makten att göra sin unge frisk.

Just nu gläds AnnKatrin åt att sonen mår bra. Men det är en skör lycka, hon är medveten om att alltihop när som helst kan kastas över ända.

– Hans ocd är rätt hanterbar, det känns fantastiskt. Han fick kbt-behandling under ett helt år, vilket var väldigt hjälpsamt. Samtidigt finns Markus alltid med mig, jag vet ju aldrig om eller när han kraschar och jag känner att jag aldrig riktigt kan slappna av.

Poängterar återhämtning

Hon poängterar hur viktigt det är med återhämtning. Den anhörig som inte ger sig själv chans att slappna av kommer snart att krascha. Det är livsviktigt att hitta stunder när man får andas och vila skallen, säger hon med emfas.

– Jag har alltid varit mycket i naturen, skogen har varit min återhämtning. Men nu har jag också börjat brodera på gamla dar. När jag broderar glömmer jag allt annat. Det är jättebra för mig, att hjärnan blir helt upptagen av något. Jag förlorar mig i nålar, trådar och färger, det är riktig mindfulness. Det är skitkul att hitta en hobby när man är 65 år gammal. Min mamma var duktig på att brodera så när jag var yngre vågade jag aldrig testa. Jag fick prestationsångest. Nu är jag så gammal att jag inte bryr mig om ifall det inte är snyggt på baksidan av broderiet – man kan brodera ändå. Om jag får förlora mig i broderiet en stund orkar jag vara en stark anhörig igen.

Fakta: AnnKatrin Noreliusson
Ålder: 65 år.
Familj: Maken Anders, de ut-flugna barnen Martina, 33 år, Markus, 32 år, barnbarnen Vide, 6 år, och Lo, 4 år, samt katten Lottis.
Bor: Hus i Hudiksvall.
Gör: Kognitiv NPF-coach, handledare och föreläsare. Har startat och driver två podcaster – Tvångspodden! och Familjebalanspodden. Aktuell: Med boken Tvång – en guide för dig som anhörig (Lassbo förlag).

Av Anna Wahlgren
Foto: Petra Berggren

Köp boken ”Tvång” till medlemspris

Den här artikeln har publicerats i vår medlemstidning Nytt om OCD (nr 1/2022). Vill du läsa alla artiklar i tidningen? Bli medlem hos oss så får du vår tidning hem i brevlådan.