Ur innehållet: VI besöker OCD-Centret i Uppsala • Julia Höglund om sin tid på centret • Daniel Östlund föreläser om ocd-behandling • Pysselkvällar – ett kravlöst sätt att umgås • Självmedkänsla bra mot ocd • Var snäll mot dig själv i jul • Högt tryck på studie om dermatillomani • Så funkar tolvstegsprogrammet för ocd •
OBS: Inför utskicket av det här numret har vi haft lite tekniska problem, och valt att skicka ut tidningen extra brett för att vara säkra på att alla som betalar för papperstidning ska få få den. Det innebär å andra sidan vissa medlemmar som inte har betalt för det medlemskapet också får en papperstidning den här gången. Vi hoppas på förståelse för den förvirring det kan innebära.
Ordförandens krönika: ”Det är värdefullt att mötas utan att behöva låtsas”
Foto: Madeleine Andersson
Nyss hemkommen från en julträff som OCD-föreningen i Stockholm ordnade kände jag hur härligt det är att få ses i verkligheten. Digitala träffar och föreläsningar har absolut sina fördelar. Alla kan till exempel lyssna på förbundets föreläsningar oavsett var man bor i landet. (Tre av vårens föreläsningar kan du förresten läsa mer om i det här numret av Nytt om OCD.)
Dessutom är digitala träffar bra för den som på grund av sin ocd har svårt att komma hemifrån. Det kan ta en oerhörd energi och tid att göra sig i ordning, duscha och lämna hemmet. Om man ens klarar det, vill säga.
Planen var att dottern skulle följa med på julmyset. Men ocd-monstret ville annorlunda, och vann denna gång, efter en lång kamp, ångest och tårar.
Jag valde att vara tacksam över att det var hennes förslag från början, och åkte dit själv. När jag senare på kvällen satte mig på bussen hem så var jag alldeles varm i hjärtat. Påfylld av alla samtal, och för all del av lussekatter och godis också.
Det är värdefullt att kunna mötas i sammanhang där man inte behöver låtsas eller spela en roll. Man kan strunta i ytligt prat om julplaner och eller vad någon jobbar med. Eller snarare, man kan såklart småprata om sånt också, men skillnaden är att man dessutom – utan någon direkt tröskel – kan prata om sin ångest, vad man har svårt med i sin ocd eller vilka diagnoser man lever med. Det jag brukar kalla samtal på riktigt.
För att man visar sidor av sig själv som inte bara är en fasad, eller en spelad roll.
I sådana sammanhang finns en tolerans och ett till-låtande klimat. Alla har en förståelse för utmaningarna det innebär att leva med en diagnos som ocd, oavsett om man själv är drabbad eller anhörig.
I det här numret av Nytt om oOCD har vi intervjuat forskaren Mia Asplund, som blev överväldigad av det stora intresset för hennes studie om dermatillomani. Ett av skälen till det stora intresset menar Mia är att det på många orter i landet är svårt att få vård för sin dermatillomani. Men hennes råd är att man ändå ska söka vård. För då blir behovet synligare, och vården får större krav på sig att möta efterfrågan.
Vi inom förbundet har de senaste veckorna träffat två olika forskargrupper som planerar att dra igång forskning om ocd. Och det gläder mig stort. Ju mer kunskap vi får inom området, desto bättre hjälp kan drabbade få.
Nästa gång du får Nytt om ocd i brevlådan har den fått lite nytt utseende. Men fortfarande är våra förhoppningar med vår medlemstidning desamma: Att du som medlem ska hitta intressant läsning som både kan ge nya kunskaper, igenkänning och hopp.
Nu önskar jag dig och dina nära fina helger, så hörs vi nästa år!
Helena Rönnberg, ordförande i OCD-förbundet
