Personliga berättelser och upplevelser
Välkommen in i ett liv med tvång. Här kan du läsa personliga berättelser från folk som lever med tvångsproblematik. Du får även ta del av vanliga ursäkter och sätt att maskera. Alla namn är fiktiva, men berättelserna är verkliga.
Vill du dela med dig av din historia? Mejla oss på minberattelse@ocdforbundet.se.
Vi tar tacksamt emot din berättelse – allas upplevelser är unika och viktiga! Du är självklart anonym.
Min berättelse
När jag blev gravid var jag säker på att min partner inte var pappan till barnet som låg i magen – trots att det inte fanns någon logisk förklaring till att han inte skulle vara pappan. Jag sökte försäkringar och hjärnan gav mig fler och fler ologiska förklaringar till hur det skulle kunna skett. Den oron åt upp mig hela vägen till förlossningen. Men ut kom en liten kopia av min partner.
Under en period behövde jag kolla vad min magkänsla tyckte. Detta behövde jag göra hela hela tiden, vilket resulterade i att jag helt enkelt inte gjorde vissa saker. Jag undvek kanske att hänga med vänner, äta en viss sak, åka någonstans – för att jag trodde att jag, eller någon jag älskar, skulle råka illa ut.
Tänk om någon jag känner råkar ut för något? Då är det ju mitt fel. På kvällarna rabblade jag upp varenda person jag kände. Det var allt från min mamma till en syskons kompis. I huvudet lät det “jag vill inte att mamma ska dö, jag vill inte att mamma ska hamna i en brand, jag vill inte att mamma ska råka ut för en olycka.” Varje mening avslutades med att jag knackade i träväggen “peppar peppar ta i trä” och sen fortsatte nästa mening. Råkade jag säga fel, tänkte för länge eller knackade i otakt behövde jag börja om.
Rädslan för att råka posta på sociala medier. Ångesten är så stark att jag fastnar i samma ritual varje kväll. Jag börjar med att kolla SMS, WhatsApp och Messenger. Sen går jag in på Facebook och uppdaterar min profil 10 gånger – för att kolla så inget har lagts upp. Sen gör jag samma sak på TikTok samtidigt som jag säger högt för mig själv att inget är upplagt. Vidare till Instagram och Snapchat. Jag kan sitta i flera minuter och dra med fingret och ladda om min profil tills jag känner mig tillfredsställd – trots att jag ser att inget är upplagt.
Tre timmar. Jag kollar på klockan och ser att det har gått tre timmar. Jag har kontrollerat att spisen är avstängd i tre timmar. Jag förstår att det är sjukt och ologiskt, ändå kan jag inte låta bli. Ovissheten gör för ont. Tänk om spisen står på. Tänk om det börjar brinna och allt är mitt fel?
Tid. Det är framför allt tid ocd:n har tagit från mig. Tid till att umgås med vänner och familj, läsa, promenera.
Jag vågade inte ladda telefonen under natten. För när jag sov hade jag ingen kontroll över om min mobil skulle börja brinna. Vad jag inte visste då var att detta var början på år av tvångstankar, tvångshandlingar, KBT, medicinering, psykiatri, utredningar, ångest, rädsla, tårar och känslan av att behöva ha kontroll över varenda sak i mitt liv.
Ibland när jag kör bil blir jag helt plötsligt livrädd att jag har kört på någon. Då är jag tvungen att åka tillbaka och titta.
När jag fick veta att jag hade bdd kände jag en otrolig lättnad – då förstod jag att jag kanske inte alls var ful utan att det var min hjärna som missförstått något. Jag hade gjort kbt förut och jag visste att det funkade bra så genom att engagera mig i behandlingen lyckades jag bli mycket bättre på bara några månader och idag har jag nästan inga symptom längre.
I min värld kunde vad som helst börja brinna. När alla hade somnat i huset smög jag runt och drog ut alla sladdar; från lampsladdar till mobilladdare. Jag såg också till att inget på mitt nattduksbord låg mot varandra. Boken, telefonen, klockan, vattenglaset och läppsylet hade en egen plats och fick inte under några omständigheter röra vid varandra. För tänk om det började brinna?
Jag behöver trycka med fuck you-fingret på ytor när jag har en “dålig tanke”, för att visa att jag inte tycker om tanken typ.
Jag fick min bdd när jag var runt 15 år, jag kommer ihåg att jag hade “osäkerhet” kring utseendet innan. Men en dag när vi stod och pratade om våra utseenden på skolan nämnde någon min näsa. Det var bara ett konstaterande, inget dömande. Jag kan bara beskriva det som att jag kände att nya nervbanor skapades i huvudet och jag kunde inte släppa tanken på näsan.
Min ursäkt
Om någon ville smaka min dricka så fick dom hela drickan, trots att jag bara hade druckit en klunk. Min ursäkt till att dom fick hela drickan (för de frågade ju ofta om jag var säker eller varför jag inte ville ha den) var: “Den var inte så god”.
Många gånger har huvudvärk varit en bortförklaring till att jag exempelvis inte kan ses, men egentligen handlar det om att jag inte orkar med den ångest jag får av tanken av alla steg jag behöver göra när jag kommer hem, såsom att duscha, tvätta, sprita av saker.
Jag har varit väldigt bra på att dölja min ocd. Som till exempel att dra ut kompisars mobil-laddare när dom sover, men sedan stoppa in den innan dom vaknar. Det gör jag eftersom jag är rädd att mobilen ska börja brinna under natten.
Om jag inte vill andas in på en specifik sak, ett ”dåligt” ord eller en kriminell person kan jag ibland låtsas hosta så det inte ska bli för tydligt eller att folk ska tro att jag får andningsbesvär.
Anhörigas berättelser
I efterhand förstår jag många beteenden, och kan också känna igen dem hos andra på tunnelbanan till exempel. Främst förstås upptagenheten av sitt utseende. Ett ständigt speglande och kontrollerande som gick långt utöver vanlig tonårsupptagenhet.
Först efter min mammas bortgång 2023 så förstod jag att hon led av OCD, upprepade meningar och kontrollbehov, kolla lås, spisplattorna flera gånger med händerna om och om igen, glömde aldrig om ngt blev fel, prata om samma sak om och om igen, kolla ofta om hon glömt ngt.
Vissa perioder gick hon aldrig ut i dagsljus utan smet bara ut på promenad när mörkret fallit och då i stora rockar och keps eller mössa. Så lite förstod vi föräldrar att det beteendet var onormalt. Nu förstår jag lite av hur fruktansvärt dåligt hon mådde då…
När jag föddes och led av kolik var hon [mamma] rädd att hon skulle kasta ut mig genom fönstret berätta hon.
För min del så har jag blivit mycket mer ödmjuk inför livets svårigheter. Jag har blivit lite mindre snabb med att döma andra, för jag vet inte vad de går igenom. Jag dömde länge K som en utseende-fixerad, egoistisk tonåring som borde ta sig samman och växa upp, när hon i själva verket led djupt och många stunder saknade livsvilja. Det gör ont att tänka på, men en lärdom jag tar emot med tacksamhet.