Hos Samlarteamet i Malmö får arbetet ta tid

Med ökad exponering i media blir diagnosen patologiskt samlande alltmer känt för allmänheten. Ändå är kunskapen om rätt sorts bemötande i landets kommuner ofta bristfällig. Men det finns också goda exempel på motsatsen. I Malmö stad har man höjt kompetensen genom att inrätta ett specialteam för personer med patologiskt samlande.

Juan Orellana och hans tre kollegor i samlarteamet är specialiserade på patologiskt samlande. De arbetar inom Vård och omsorg, i Stadsområdesförvaltning Väster i Malmö stad. Juan har arbetat i samlarteamet sedan starten för två år sedan, och i dag efterfrågas deras kompetens på många håll i kommunen.

Även om Juan ger ett lugnt och lågmält intryck, så märks hans stora entusiasm för målgruppen tydligt när han berättar om hur allt började.

– Tidigare hade man inte riktig koll på den här gruppen eller vad samlandet egentligen handlar om, säger han. Men efter att en biståndshandläggare i förvaltningen hade lyssnat till ett föredrag av psykiater Susanne Bejerot, startade vår chef ett projekt för att kartlägga den här målgruppen bland våra klienter.

Juan, som har en kandidatexamen i psykologi, nappade direkt, och gjorde en djupdykning i befintlig forskning. Tillsammans med kollegorna i det nya teamet, och en psykolog från INM (Integrerad närsjukvård), sammanställde han sedan de arbetsmetoder som visat sig framgångsrika. Även om varje klient är unik, så vet man i dag att det är motiverande samtal (MI) och en specifik, anpassad form av kognitiv beteendeterapi (KBT), som tillsammans kan ge effekt vid patologiskt samlande. Samlarteamet har också tillgång till psykologisk handledning varannan vecka.

Patologiskt samlande som egen diagnos
I Läkartidningen (2013-08-20) skriver Volen Ivanov, som forskar om hoarding (patologiskt samlande) på Karolinska Institutet, att det var först under 1990-talet som man började forska systematiskt på patologiskt samlande. Tidigare betraktade man samlandet som ett uttryck för OCD, men med mer kunskap förändrades bilden. 2013 blev patologiskt samlande definierat som en egen diagnos, skild från, men besläktat med OCD.

Volen Ivanov skriver att till skillnad från personer med tvångssyndrom, som inte upplever samlandet som tillfredsställande, får personer med patologiskt samlande ofta en ”kick” när de skaffar nya saker.

– Att rapportera känslomässig anknytning till sina saker är mycket vanligt bland patologiskt samlande men obefintligt om samlandet uteslutande drivs av tvångstankar, säger han.

Juan tycker att det är väldigt bra att patologiskt samlande har fått status som egen diagnos. På det sättet kan man som drabbad få tillgång till rätt sorts behandling, menar han.

En stor utmaning i arbetet är att personer med patologiskt samlande ofta saknar insikt i sin problematik. Inte sällan finns det även ett stort mått av misstänksamhet mot utifrån kommande krafter som vill ”ta tag i” och ”hjälpa till” i fråga om samlandet. Många har en mycket negativ erfarenhet av och upplever sig kränkta av sin omgivning och samhället.

När kollegorna i samlarteamet träffar en klient för första gången brukar de se till att träffas på neutral mark, som ett café eller liknande, för att bekanta sig med varandra. Hemmet, som är minerad mark, är ingen bra mötesplats på ett så tidigt stadium, förklarar Juan.

Ofta föreligger hot om vräkning
Initiativet till möten kommer oftast från professionellt håll. Det kan t.ex. vara en boendestödjare från någon annan stadsdel som slagit larm och tagit kontakt med samlarteamet för klientens räkning. Samlandet kan då ofta ha pågått i många år, och hela rum och delar av bostaden kan vara belamrade med sparade föremål. Inte sällan föreligger hot om vräkning.

– Nya klienter brukar ha alla försvar aktiverade när vi kommer in i bilden, säger Juan. Vi brukar därför börja med att berätta om själva grunden i vår verksamhet och att vi aldrig kommer att tvinga dem att slänga något mot deras vilja. Det är jätteviktigt, säger Juan.

Om klienten tackar ja till att ses ytterligare några gånger läggs största vikt vid att lära känna varandra tills klienten känner sig trygg med de personer i teamet som är kontaktpersoner. Det handlar om att skapa en så stark känsla av förtroende hos klienten, att det på sikt kan bli fråga om att börja arbeta motiverande.

Trots att samlandet alltså är orsak till en akut situation, saknar personer med patologiskt samlande förmågan att själva ta tag i den. Däri ligger problemet. Man vet inte var man ska börja och kan inte på egen hand göra relevanta bedömningar när det gäller vad som kan slängas och inte. Själva beslutsprocessen skapar så stark ångest att det i stunden är lättare att spara, även om det handlar om något så trivialt som en använd förpackning för snabbmat. Åren går och röran i hemmet bara växer.

– Även om man fått ett hot om vräkning, så kan hyresvärden komma tillbaka efter några veckor, utan att det skett någon som helst förändring. Man klarar inte av att ta tag i situationen, även om konsekvensen blir att man blir bostadslös, säger Juan.

Det motivationshöjande arbetet tar tid
Att försöka tvinga fram en snabb förändring är inte framgångsrikt. Det motivationshöjande arbetet måste få ta sin tid; inte sällan kan det ta upp till tio möten innan klienten har fattat ett beslut om att arbeta vidare med samlarteamet.

– Det är kul att se att vi ändå blir bättre på motivationsarbetet. Denna del i processen går ofta fortare nu än när vi startade samlarteamet, säger han. Vi arbetar med klientens ambivalens. Klienten vill skapa förändring i sitt liv vill men samtidigt undvika den ångest detta skapar, berättar Juan. Vi arbetar också med att väcka klientens egen lust till förändring. Här brukar vi be klienten beskriva hur han eller hon skulle vilja ha det i sitt hem om de sparade föremålen inte fanns där; att få klienten att se de positiva konsekvenserna av att ta tag i samlandet. Först då är det möjligt att gå vidare, berättar Juan.

Juan berättar att samlarteamets utgångspunkt är att det är klienten som är expert på sig själv och att det är fråga om ett samarbete mellan klienten och teamet.

Det har faktiskt hänt att klienter inte har känt igen sina egna hem när vi visat fotona. Man har blivit blind för hur det egentligen ser ut, och det kan bli en ögonöppnare.

Juan Orellana, Samlarteamet i Malmö

Det finns vissa ramar att arbeta utifrån, dock med möjlighet till individuella anpassningar. Exempelvis brukar man börja med att fotografera alla rum och utrymmen.

– Det har faktiskt hänt att klienter inte har känt igen sina egna hem när vi visat fotona, säger Juan och ler. Man har blivit blind för hur det egentligen ser ut, och det kan bli en ögonöppnare.

Krävande arbete som tar tid
I lugn takt arbetar man sig sedan systematiskt igenom hemmet. Det arbete som ursprungligen kändes oöverstigligt för klienten bryts ner till små delar som betas av, en efter en. Oftast träffas man två gånger i veckan. Däremellan är den enda regeln att de platser som är röjda inte får belamras med nya föremål.

– Det är jättetufft i början för många, säger Juan. De kan vara helt slutkörda efter bara några minuter. Det funkar heller inte med hemläxor som vid vanlig KBT, utan vi jobbar tillsammans den stunden som vi är på plats. Snarare brukar vi uppmuntra våra klienter att hitta på något kul mellan gångerna vi ses.

Varje liten vrå i lägenheten rensas igenom. Små ytor i taget frigörs och blir tillgängliga. Man jobbar med exponering och färdighetsträning; allt för att öka förmågan att göra adekvata bedömningar av vad som ska sparas eller inte.

– Många personer vill exempelvis spara exemplar av dagstidningen, många år tillbaka i tiden. Då kan man börja med att begränsa det till att spara de tidningar som är mindre än fem år gamla och så fortsätter man så, tills det blir fråga om en slags rimlighet, säger Juan. Många är jätterädda att de ska få ångest om de slänger bort något. Då finns vi där och är med och stöttar i stunden, tills obehaget har lagt sig. När vi återkopplar nästa gång har de flesta faktiskt glömt vad de kastade och har inte alls haft den ångest som de befarade.

Hoppas kunna komma in i ett tidigare skede
Eftersom samlarteamet bara funnits i två år är det fortfarande för tidigt att uttala sig om hur varaktigt resultatet blivit över tid. Men Juan berättar att det finns flera klienter som, efter att de samarbetat med samlarteamet, har lyckats hålla hemmet fritt från skräp och sitt sparande på en rimlig nivå.

Inför framtiden har Juan några specifika visioner som han hoppas att man ska få till stånd.

– Jag hoppas att vi ska bli bättre på att komma in i ett ännu tidigare stadium i människors liv, att det inte ska behöva gå så långt som till hot om vräkning. Jag hoppas också att det blir fler som självmant hör av sig till oss. Här försöker vi sprida kunskap om vår verksamhet på olika håll i kommunen. Jag hoppas också att vi ska nå fram till de samlare som är yngre, för man vet att de också finns, avslutar Juan.

Text: Hannah Mälarborn

Mer information om samlarteamet hittar du här


Den här artikeln har publicerats i vår medlemstidning Nytt om OCD (nr 2/2016). Vill du läsa fler artiklar? Bli medlem hos oss så får du alla nummer hem i brevlådan.