Kulturspanare Ella Ekblom skriver om sina erfarenheter av att ha ocd och vara hbtq+.

Det är ett av mina första besök hos den fjärde psykologen som jag träffar för min ocd. Jag sitter i en röd fåtölj och snurrar nervöst en hårsnodd mellan fingrarna. Vi har precis börjat kartlägga min ocd, som vid den här tidpunkten i mitt liv är en konstant följe­slagare. Medan jag svarar på psykologens frågor och berättar om sjukdomens många förgreningar och förklädnader hör jag en bekant predikan i bakgrunden. En redogö­relse om att jag är farlig, om att det huserar något ondskefullt och illvilligt inom mig.
Vid något tillfälle nämner jag mitt ex. Trots att jag utelämnar pronomen använ­der psykologen ordet pojkvän när hon frågar om jag och mitt ex hade en bra rela­tion. Hon ställer frågan mjukt, men jag stelnar till. Hjärtat bankar lite hårdare i bröstet. Min ocd skrattar ihåligt.  

”Om du berättar att du är queer kommer psykologen att bli rädd för dig, viskar min ocd. Hon kommer att förstå att du inte har ocd och att alla dina tankar är sanna”.

Jag funderar på att ljuga.

Att låtsas som att jag är straight och att mitt ex är en man. För inom mig kommer minnen rusandes – minnen av tillfällen då tvångs­tankar om våld, sexuellt våld och homo­sexualitet har nämnts i samma andetag. Jag ser framför mig Y­BOCS symtom lista, där tvångstankar om att vara homosexu­ell listas mellan tvångstankar om  sexuellt aggressivt beteende och  sexuella tvångs­tankar om barn. Jag ser framför mig Aldrigensams hemsida där det står att ett vanligt symtom på ocd är en rädsla för att vara ”homosexuell, pedofil eller något annat som man uppfattar som oaccep­tabelt eller skadligt.”

Jag tar ett djupt andetag.

 Jag, mitt rationella jag, håller inte med min ocd. Det är uppenbart att mina tvångstankar om att skada andra personer inte har någon legi­timitet bara för att jag är queer. Men min ocd lyssnar inte på rationella argument, utan exploaterar faktumet att tvångstan­kar om något som jag är och något som jag fruktar att vara står på samma ställe; den använder närheten mellan orden ”aggres­sivt,” ”homosexuell”, ”pedofil” och ”skad­ligt” i syfte att bevisa att mina tvångstan­kar är sanna, vilket i sin tur både får mig att tro mer på mina tvångstankar och skämmas över min sexuella läggning.

Att undvika var naturligtvis inte rätt val.

Två år senare finns fortfarande, om än inte lika stark, skam över min identi­tet. Kanske skulle den ha varit helt borta om jag hade vågat beträda vägkorsning­en mellan min ocd och min sexuella lägg­ning, och bearbeta hur min ocd  på verkade min syn på att jag är queer. Jag borde ha konfronterat i stället för att fly. Och det är väl något ändå – vetskapen. För från allt detta bär jag i alla fall med mig en lärdom – lärdomen att det kan finnas ett värde i att såväl behandlare som drabbade synlig­gör och bemöter mötet mellan att ha ocd och att vara hbtq+.

Den här artikeln har publicerats i en längre version i nr 1/2025 av vår medlemstidning Nytt om ocd. Vill du läsa alla artiklar i tidningen? Bli medlem hos oss så får du vår tidning hem i brevlådan.

Text: Ella Ekblom
Ella Ekblom är journalist och litteraturvetare och Nytt om OCD:S kulturspanare.
Foto: Unsplash, Raphael Renter Raphi Rawr