5 snabba med systrarna Romare

Nu har det gått ett par veckor sedan sista avsnittet av SVT-serien Tvångstango sändes. Och vi är väldigt nyfikna på hur det har gått för författaren Amanda Romare och hennes syster, manusförfattaren, Adina Romare. Systrarna blottade sin tvångsproblematik för hela svenska folket under sex avsnitt samtidigt som de fick kbt-behandling av psykologen Erik Andersson. Har ni missat Tvångstango? Kika in på SVT Play.

Hur har det gått efter behandlingen med Erik Andersson – har det hjälpt eller stjälpt att ha varandra?

Adina:
– Jag tror vi har varit en del av varandras problematik i all bekräftelse vi har krävt och gett varandra men jag tror också vi har kunnat vara varandras största tillgång (efter Erik, han är den största tillgången! ) i att bli bättre. Jag tror Erik hade rätt i att vi måste bli friskare ihop. Vi är absolut inte färdiga med det arbetet, men har kommit en bit på vägen! Och vi jobbar fortfarande med det!

Amanda:
– Efter att Erik kom in i bilden och vi slutade återförsäkra varandra så känner jag att det bara har hjälpt att vi har varandra. Vi stöttar varandra jättemycket nu för att bli bättre och även våra killar har anammat att inte återförsäkra (vilket ibland är jobbigt men ändå värt det)!

Vad var jobbigast under behandlingen – och vad tror ni gav bäst effekt?

Adina:
– Att lämna lägenheten med det levande ljuset på fönsterkarmen var, by far, mitt jobbigaste. Men efter den situationen började det blir bättre, så mitt värsta och det som gav bäst effekt är nog samma.

Amanda:
–  För mig var det tveklöst att byta outfit på min födelsedagsfest från Elvis till Dileva. Att göra en sådan sista minuten-förändring höll på att döda mig… Samtidigt så mår jag bättre nu gällande kläder och förändringar. Jag blev även exponerad för min sociala medier-ångest (off camera)  och den har nästan släppt helt! Det har varit häftigt att vara med om, att man faktiskt kan bli frisk på vissa områden.

Hur kändes det att öppna upp sitt hem, sitt privatliv och sina inre tankar för alla tittare?

Adina:
– Det var superläskigt. Man har ju lagt de senaste tjugo åren på att dölja alla sina tvångstankar, så att helt plötsligt vara öppen med det var väldigt svårt. Men vi hade bestämt på förhand att om vi skulle göra detta måste vi våga gå all in och det gjorde vi ändå! Det har varit otroligt fin respons också så nu i efterhand känns det väldigt värt!

Amanda:
– Jag håller med Adina här. Det var jätteläskigt, speciellt lägenheten för mig tror jag. Men också nödvändigt eftersom vi verkligen ville visa hur det är att leva med OCD. Det var lite samma som när jag skrev min bok Halva Malmö består av killar som dumpat mig. Det är en väldig utmaning i stunden att vara så öppen och ärlig. Men det ger så mycket i efterhand att möta andra som kämpar med liknande saker.

Hade ni genomgått någon tidigare behandling eller medicinerats för er ocd innan serien – hur gick det i så fall?

Adina:
– Ja, jag gick i behandling för några år sen och det var väldigt bra men det är så lätt att ramla tillbaka. Jag tror också att jag kanske inte gick lika djupt den gången som vi kunde göra nu med Erik. Det är ju ett virrvarr i huvudet ofta. Så även om man löser en grej så kan ju OCD hoppa över till något annat. Erik hjälper oss att hitta källan så att det inte ska hoppa lika mycket!

Amanda:
– Jag har gått i en KBT-behandling och MCT-behandling tidigare och fått hjälp, men eftersom OCDn är så sneaky så har den hittat andra ingångar att komma tillbaka. Det är därför det är så skönt att få jobba under en längre period med Erik och att han kan kartlägga en så noggrant. Jag har även tagit antidepressiv medicin nu när jag blivit lite äldre i små doser. Det har hjälpt att kontrollera OCDn. Tidigare var jag ganska orolig över tanken att ta någon sådan medicin men det har ändå känts värt det. Man ska inte vara så rädd att prova sig fram vad som funkar bäst för en själv.

Vad skulle ni säga är jobbigast – att motstå sin egen vilja att söka försäkring eller att stå emot att ge sin syster försäkring?

Adina:
– 100 % att motstå sitt eget behov av bekräftelse. När man kommer in i den paniken och känner att man måste få försäkring är det som att hjärnan stänger av och man blir som en blodhund efter bekräftelsen. Att stå emot att ge Amanda bekräftelse är jobbigt för man vill inte att den andra ska lida, men det är inte i närheten lika jobbigt tycker jag!

Amanda:
– Haha jag skulle också säga att det 100 % är att motstå sitt eget behov av bekräftelse. Mår Adina riktigt dåligt så kan det vara svårt att inte ge henne försäkring, men annars tycker jag det är lite kul att utmana henne. Men jag är också den sadistiska av oss två ;D