”Vad starka ni är som orkar med skiten”

Rebecca Stråhle-Wolke växte upp med en mamma med ocd. Här berättar hon sakligt om uppväxten och uttrycker samtidigt beundran för sin mammas slitsamma kamp med att gå emot tvången.

När min mamma 1996 fyllt 23 år hände två saker. Hon fick mig, sitt förstfödda barn, och en ocd-diagnos. Renlighetstvånget, som för henne är kroniskt, vände såklart upp och ner på hela min uppväxt.

Det är fel att säga att mamma är rädd för smuts eller att hon städar sig galen. Mamma har det ganska stökigt hemma hos sig. Det ligger dammråttor i hörnen och handfatet är fläckigt. Däremot städar hon golvet med klorin för att hon ser osynligt smuts. Alla matvaror måste rengöras innan de ska in i kylskåpet. Hon tvättar bilnyckeln tills det elektroniska i den inte längre fungerar. Hon säger att man inte får ta på lampknappar eller diskbänken, för de är smutsiga.

Men för alla andra är de kliniskt rena. De är ju tvättade med klorin, T-röd och tvättlappar.

Hur konstigt det än låter så var det för mig en normal vardag. Jag har ju aldrig haft en frisk mamma att jämföra med.

Rebecca, som har en mamma med ocd

Hur konstigt det än låter så var det för mig en normal vardag. Jag har ju aldrig haft en frisk mamma att jämföra med. Hos mamma duschade man varje gång man hade varit utanför huset, även om det bara var några minuter. Vid vissa perioder gjorde jag läxorna i hallen, för att mamma inte kunde ta in dem. Bara mamma fick ställa in disk i diskmaskinen, för hela området kring diskbänken var ”smutsigt”.

Stor skillnad mellan mammas och pappas hem

Osynligt smuts skapade synliga gränslinjer. Jag såg dem klart och tydligt. De var lika starka som min mammas ångest. Kontrasterna varannan vecka, hos pappa, hade inte kunnat vara större. Där levde man precis som vanligt. Det fanns inga gränslinjer där som visade var man inte fick gå eller vad man inte fick ta på. Där fanns bara (men knappt det) synligt smuts. Där kunde jag ta in mobiltelefon, kompisar och läxor. Och där kunde jag springa ut ur huset för att en minut senare komma in utan att behöva duscha.

En kontrast jag nu som vuxen börjar förstå hur sjuk den var. Hur konstigt det är att det var min verklighet.

Det började med småsaker

För mamma började det med småsaker som sedan eskalerade. Matvaror som behövde rengöras blev till att man måste duscha för att komma in hemma. Så när jag 14 år gammal kunde gå in hos mamma utan att duscha – för första gången på nästan tio år – började jag gråta. Det var så stort men framför allt så himla konstigt. Den där osynliga, men för mig synliga, gränslinjen mellan hall och resten av hemmet suddades bort. Den gick att gå över även om jag inte hade duschat.

Jag vill säga till alla som lever med ocd att jag förstår dem, att jag vet vad de går igenom. För det vet jag ju – men ändå inte. Visst, jag har på ett sätt levt med ocd och vet vilket helvete det är, men jag har sluppit all ångest och skam. Jag har sluppit se mig själv förändras, förintas, tas över av tvånget.

Så istället säger jag att ni är starka. Helvete, vad starka ni är som orkar med skiten.

Av Rebecca Stråhle-Wolke
Foto: Linus Eriksson Kuitu

Texten är publicerad i Nerikes Allehanda 25/9 2022