Andra artiklar

Nytt om OCD nr 2, 2024

Nytt om OCD nr 2, 2024

Ur innehållet: På jobbet: Hon handleder nya ocd- kliniker • Aktuellt: Amanda Romares bok blir film • Tema: Resa med...

testtest

”Min mamma var en sopmamma”

Författaren Karin Thunberg hade på många vis en underbar barndom. Växte upp på en skärgårdsö, nära till havet och mor- och farföräldrar. Men det fanns en familjehemlighet som väckte skamkänslor inom henne…

Varje familj bär på en hemlighet. Så även den som Karin Thunberg växte upp i. Hennes mamma var en samlare. Ingen finsmakare som fyndade föremål i porslin med samlarvärde, tavlor, vackra smycken – eller ens snygga skor eller fina handväskor. 

Här pratar vi om något helt annat: Ett problematiskt samlande som luktade illa och fick andra att rygga tillbaka.

– Min mamma var en sopmamma, beskriver Karin Thunberg kort och kärnfullt det som var en del av hennes barndom.

Modern klarade inte av att slänga ut minsta lilla från hemmet. Det kunde gälla allt från trasiga glödlampor till kaffesump, äggskal och konservburkar. Detta lade modern i plastpåsar som hon knöt igen och behöll. Antingen i hemmet, eller grävde ner i trädgården eller en bit längre bort. Ibland tog hon upp någon av påsarna och la i fler sopor, en förpackning smör som tagit slut, ett stolsben från en stol som gått sönder, innan påsen förslöts och fortsatte att förvaras.

Det här beteendet har Karin velat förstå.

Fanns ingen diagnos

Det har inget med att anklaga eller peka finger att göra. Tvärtom. Det finns mycket kärlek i den resa som Karin gjort för att bättre få grepp om mekanismerna bakom moderns sopsamlande.

– Jag är ingen stackare med en fasansfull barndom. Så vill inte jag beskriva min uppväxt. Men den här ingrediensen fanns och jag tycker det är viktig att prata om. En massa människor har ju, precis som min mamma, samma problem med tvångsmässigt samlande, och jag vill ge sopmammorna en röst.

Då fanns ingen diagnos såvitt Karin känner till. Vi talar 1950-tal och fram tills mamman dog, bara 61 år gammal. Då talade man om dåliga nerver när någon var psykiskt sjuk. Något som ansågs höra kvinnovärlden till.

– Eller så hänvisade man till klimakteriet, konstaterar Karin Thunberg.

I dag har vi en diagnos; vi kallar det för ett problematiskt samlande, något som ingår i begreppet OCD eller tvångssyndrom.

En av de första bilderna Karin har av moderns sopsamlande är potatisskal i rester av köttsoppa, tillsammans med ett halvt bröd och två bebiskoftor, inneslutna i plast i sitt eget kretslopp med insektsägg som såg ut att var inbäddade i förruttnelse-snor.

Barndomen ett paradis

Minnet är dock inget som smutsar ner helhetsintrycket av barndomen. Karin beskriver att hon i mångt och mycket växte upp i ett paradis på en ö i Blekinge skärgård.

– Vi hade en stor gräsmatta utanför villan som ledde ner till havet. Ett eget universum där jag hade mina far- och morföräldrar på cykelavstånd. När jag var liten var världen vacker, beskriver Karin som växte upp med en storasyster som inte längre lever.

Karin vill gärna minnas de olåsta dörrars trygghet på ön och en stabil och orubblig mamma som till en början stod stadigt i vardagen. Som var hennes pålitliga påle i tillvaron. Någon som Karin alltid kunde vända sig till. Som kallade Karin för sin lilla snorpa, som borstade hennes hår och som sjöng vackert om trollmor och hennes elva små ungar på kvällarna när det var dags att sova. Innan revorna i deras liv började synas symboliserade mamman tryggheten i Karins ännu unga liv.

– Hennes händer strök bort smärta och oro. Hon hade alltid ett tröstande ord vid behov och sa ofta att hon älskade mig.

Vingklippt liv

Vad var det som hände? När började det gå utför och varför?, är frågor som Karin försökt få svar på.

Hon tror att en av förklaringarna är vad hon kallar för moderns ”vingklippta liv”. Hon, en kvinna född på 1920-talet, som efter studenten bara hann jobba ett kort tag innan hon gifte sig och flyttade tillbaka till den skärgårdsö där hon själv vuxit upp och blev hemmafru.

– Hon var en 50-talskvinna som knöt ett förkläde om sin längtan efter ett liv där hon kunnat yrkesarbeta och utnyttja sin utbildning. Hade hon istället fått lägga tid och kraft på något annat hade hon kanske mått bättre.

– Skärgårdsöns isolering förstärkte ensamheten för den som

en gång haft drömmar att flyga fritt.

Samlandet en andra hud

Som Karin förstått det fyller samlandet en viktig funktion för dess utövare: Det fungerar som ett skydd, en andra hud, ett pansar gentemot omvärlden. Att bara kasta det som en person samlat på sig, hur motbjudande man än tycker att samlingen är, blir outhärdligt för den som blir av med sina ägodelar. Som att riva det egna skinnet av kroppen.

Insikten om att hennes älskade mamma var annorlunda var något som växte stegvis hos Karin:

Inledningsvis sparade mamman främst saker som gått sönder, prylar som man normalt sett kastar om de inte går att laga. Som en trasig glödlampa.

Karin kommer ihåg plastpåsar som trängdes bakom skafferidörren och den blåa luckan under diskbänken.

Vi pratar inte elände eller misär på något vis:

– Samtidigt fanns ju morgonchoklad och tjocka smörgåsar före skolan till oss barn, och en mamma som vinkade adjö när vi cyklade iväg.

Vi lärde oss att vi inte fick öppna stängda dörrar. Vi visste inte vad som fanns där.

KarinThunberg

Rädsla för oväntat besök

Efter oviljan att slänga trasiga saker, kom soporna – de som luktade illa. Därefter rädslan för att någon skulle komma på besök hos dem, oanmäld:

– Mamma samlade även saker och sopor i ett rum som vi andra inte fick använda. Vi lärde oss att vi inte fick öppna stängda dörrar. Vi visste inte vad som fanns där.

Det var trots allt ett hem som det gick att bo i, enligt Karin. De vande sig vid mammans ”gömställen” i trädgården, som de mycket väl kände till: Enbusken i trädgården kunde plötsligt bukta på mitten någon dag, innan allt var som vanligt igen och hon grävt ner påsen någon annanstans och äckellukten var borta.

– Men man kunde följa mammas spår via äggskal och bananskal, beskriver Karin.

Blev värre utan döttrarna

Sopsamlandet förvärrades när de två döttrarna flyttat hemifrån.

– Jag flyttade hemifrån redan när jag var 14 år, för att gå i skola på fastlandet, jag var inackorderas hos en familj. Det var för långt att pendla mellan skärgårdsön och skolan, berättar Karin.

När mamman inte längre kände sig behövd av sina barn på samma sätt som tidigare mådde hon allt sämre, minns Karin.

– Att samla på sopor blev ett slags pansar mot en orolig själ. Jag såg henne mer som olycklig än psykiskt sjuk.

Att skriva om sina upplevelser har för Karin Thunberg varit ett sätt att närma sig det som har varit svårt och obegripligt.

– Mamma själv pratade aldrig om soporna eller lukten hemma, minns Karin.

Hennes uppfattning är att det även idag när vi kan prata om det mesta, finns en gräns vid det som stinker och luktar illa. Liksom vad som händer bakom en stängd ytterdörr, med tankar om att det ska ingen utomstående lägga sig i. Något som leder till en tystnadskultur.

Hemlighet ger skam

Karin pratar om vad hon refererar till som den ”anhörigskam” som hon menar att en familjehemlighet för med sig.

– Den här skammen är en svår och jobbig känsla att hantera, kanske särskilt som barn och ung vuxen. Det finns en befrielse i att prata om familjehemligheter. Minnen från vår barndom styr oss mer än vi tror, även som vuxna, anser Karin.

Men det finns ljus i skammens mörker. Karin beskriver det som att ”trollen spricker i solljus” det vill säga när vi vågar pratar om sådant som varit utmanande och svårt livet. Något man kan ha skämts över och gjort sitt bästa för att dölja för omvärlden.

Med facit i hand tycker Karin att det inte var så himla farligt att prata om familjehemligheten, som hon kanske trott. Kan hon göra det, kan andra, tänker Karin som med sin berättelse vill visa att det är helt okej att tala om tvångssyndrom och andra psykiska sjukdomar.

Okonventionell stil

Som en del andra av oss skämdes Karin ibland för sin mamma. Inte bara för sopsamlandet utan för hennes okonventionella stil.

– Mamma struntade i hur en hemmafru på landsbygden ”skulle” bete sig på 1960-talet. Hon hade inte rätt kläder, sjöng inte i kör, deltog inte i syjuntor, som andra mödrar gjorde. Kanske för att hon tyckte att hon inte hade något gemensamt med andra kvinnor, kanske för att ingen frågade henne.

Under alla dessa år var Karins föräldrar gifta, berättar hon.

Hur reagerade hennes pappa? Hur stod han ut?

– Det enklaste svaret är väl att vi alla gradvis vänjer oss vid förskjutningar i tillvaron, även det onormala blir så småningom normalt.

– Vi talade aldrig eller väldigt lite om mammas sopsamlande med varandra inom familjen. När vi skulle få besök försökte jag slänga bort saker och köra annat till återvinning och soptipp. Då blev mamma helt förtvivlad och rasande. Det fanns en gräns för henne och den gick vid att kasta något från hemmet, det uthärdade hon inte.

Så länge man inte gör så stor affär av det som är annorlunda kan man tänka att det inte är så farligt, resonerar Karin Thunberg. Vi vill alla vara så ”normala” som möjligt. Om man sätter ord på något kräver det kanske handling – och vad gör man då?

– Mamma var inte farlig för sig själv eller någon annan. Samlandet var svårt, smärtsamt och eländigt, men gjorde ingen illa.

Var stilig och social

Det luktade inte alltid illa av sopor i hemmet. Mamman hade parallellt med sitt samlande även perioder när hon kunde städa mycket, skura golv oavbrutet, tvätta gamla bebiskläder från någon låda, och hon kunde gå på kalas och vara trevlig, stilig och social, beskriver Karin.

– Men det fanns något lite maniskt även kring hennes plockande och donande, liksom under sopsamlandet.

När man talar om människor med psykisk sjukdom eller ohälsa är det lätt att tänka att personen behöver all hjälp i världen och att andra ska gripa in eller att den som är sjuk ska tvingas till vård, funderar Karin.

– Min mamma var kapabel som person, men hade en dubbelhet. Såg du en bild på henne skulle du inte ha tanke att hon inte ens kunde kasta bort ett bananskal.

Som liten förstod Karin väldigt lite av det som pågick inom hemmets fyra väggar. Numera känner hon större förståelse för och kärlek till sin mamma.

Text Mia Coull
Foto Dan Hansson / SvD / TT

Fakta: Karin Thunberg

Gör: Frilansande journalist och författare, är även verksam som dramatiker. Har fått Publicistklubbens Guldpenna, Stora Journalistpriset och blivit Årets stilist.

Bor: Stockholm.

Ålder: 72 år.

Övrigt: Har bland annat skrivit boken ”En dag ska jag berätta om mamma” som har självbiografisk grund. Brombergs förlag, 2008. Finns fortfarande som ljudbok.

2022-11-17

Liknande artiklar…

Nytt om OCD nr 2, 2024

Nytt om OCD nr 2, 2024

Ur innehållet: På jobbet: Hon handleder nya ocd- kliniker • Aktuellt: Amanda Romares bok blir film • Tema: Resa med...

Share This