Johan Nero: ”Tiden på psyket blev en vändpunkt”

Johan Nero har kämpat med psykisk ohälsa sedan han var tonåring, och på senare år har han haft stora problem med ocd. Flera gånger har han försökt ta sitt liv, och han tillbringade knappt ett halvår på en psykiatrisk klinik – som blev en vändpunkt.

I höstas höll Johan Nero en digital före­läsning för OCD­-förbundets medlem­mar, och han översköljdes av positiva reaktioner. Flera medlemmar hängde kvar efter föreläsningen och menade att hans berättelse hade gjort att de kände sig mindre ensamma. En anhörig påstod till och med att hon numera förstår sin sjuke son lite bättre – det är ju ganska ont om manliga förebilder som berättar om ocd och hälsoångest, så därför uppskattade hon Johans berättelse.

– Det var väldigt fint att höra, jag blev så glad över reaktionerna. Att mina erfaren­heter kan komma till nytta.

Johan Nero är nybliven föreläsare, han har gått OCD-förbundets föreläsar­utbildning. Sin föreläsning har han döpt till Ett halvt liv. Titeln syftar på två saker – dels att han har passerat 40, och, enligt statistiken, har levt ungefär halva sitt liv. Dels att han under lång tid har kämpat med ocd och psykisk ohälsa, och då upp­levde han att livet kändes ”halvt”.

“Just nu känns det bra”

Johans liv, inte minst de senaste fyra åren, har kantats av psykisk ohälsa, men just nu mår han bra. Kanske bättre än någonsin. Johan törs knappt ta orden i sin mun. Han vill inte jinxa något. Han har lidit av ocd och hälsoångest länge och poängterar att han är medveten om att han kan trilla dit igen.
– Jag vågar inte säga att jag är frisk. Det finns en rädsla att det kan slå tillbaka. Men just nu känns det bra. Jag arbetstränar på min gamla arbetsplats där jag alltid har känt mig välkommen, och jag trivs med kollegorna.

Startskottet på ocd:n

Som ung var Johan elitidrottare – när han var 15 år vann han SM-­guld i mountain­bike – och under en säsong drabbades han av återkommande luftrörskatarrer. En läkare misstänkte att han hade twar – en uppmärksammad sjukdom som främst drabbade orienterare. Diagnosen  triggade Johans hälsoångest. Han blev rädd att han skulle få hiv om han gick till en offentlig toalett, och han vågade inte ta i dörrhand­tag av rädsla för att bli förkyld. Så här i efterhand tror han att det var startskottet på ocd:n, men det skulle dröja länge innan han fick en diagnos.
Johans ocd har alltid varit mer oriente­rad mot tvångstankar snarare än tvångs­handlingar. Tankarna har kretsat runt hälsa, sexuella avvikelser och om att vara en avskyvärd människa.

– När jag var 18 år var jag ute på krogen och träffade mig kusin som berättade att vår farfar hade tagit livet av sig. Det hände innan jag föddes, men jag visste inte, och berättelsen gjorde starkt intryck på mig. Psykisk ohälsa kan ju vara ärftligt, tänk om jag också drabbas?
Johans föräldrar såg hur dåligt han mådde och såg till att han fick träffa en psykiatrisjuksköterska. Ibland hittade läkarna rätt i medicinerna och han  mådde bättre, men sedan blev det sämre igen. Det har hänt att han har varit  sjukskriven, men under långa perioder har han  kunnat jobba. Men det har hela tiden varit en kamp mellan ett fungerande vardagsliv och en vacklande psykisk hälsa.

Allvarligt självmordsförsök

Flera års dåligt mående kulminerade i ett antal självmordsförsök, varav ett allvar­ligt där Johan med nöd och näppe klarade sig med livet i behåll. Det är bakgrunden till att han till slut blev inlagd. Under fem månader bodde Johan på en psykiatrisk klinik, och idag ser han tillbaka på den tiden som en vändpunkt.
– Det blev så tydligt – att allting är bättre än att vara där. För allt som betyder något i livet finns inte på psyket. När jag skrevs ut började jag uppskatta saker som jag inte visste att jag uppskattade. Jag gick igång på de små sakerna i livet. Som att få vara för mig själv i lägenheten. Jag började åter­upptäcka livet.

När jag skrevs ut började jag uppskatta saker som jag inte visste att jag uppskattade.

Dyrt att vara sjuk

Föräldrarna har varit hans stora stöd under den här resan, utan dem hade han nog inte levt idag tror han. De är inga utbildade psykologer, men han upplever att de alltid har sett och förstått honom. Det har varit jobbigt på så många sätt, inte minst ekonomiskt.

– Är det något jag önskar av livet så är det ökad trygghet. Jag skulle framför allt vilja ha en tryggare ekonomi. Men livet får inte bara bestå av arbete. Jag har varit så prestationsinriktad, men nu har mjukare värden tagit över. Allra mest hoppas jag att både jag och sonen får vara friska.

Text: Anna Wahlgren
Foto: Privat

Den här artikeln har publicerats i en längre version i nr 1/2025 av vår medlemstidning Nytt om ocd. Vill du läsa alla artiklar i tidningen? Bli medlem hos oss så får du vår tidning hem i brevlådan.