Samlarsyndrom

Samlande och samlarsyndrom


Att samla på saker är ett allmänmänskligt fenomen, men allt samlande ser inte likadant ut. I det engelska språket finns det två ord för samlande: ”collecting” och ”hoarding”. En ”collector” är en person som samlar på en eller flera typer av saker – det kan vara modellbilar, frimärken, fågelböcker, kapsyler, gamla leksaker, ja, egentligen vad som helst – och vars samlingar utmärks av ordning och organisation. Den som samlar på det här sättet är ofta stolt över sina samlingar och visar gärna upp dem. En ”hoarder”, dvs en person med patologiskt samlande, samlar på ett annat sätt. Det patologiska samlandet kännetecknas av en ansamling av saker – det kan vara i hemmet, på kontoret, i bilen eller i andra utrymmen – som gör det svårt att röra sig obehindrat och att använda utrymmen, möbler, och sådant som spis, kylskåp, diskbänk, handfat, badkar och toalett till det de är avsedda för. Om levnadsutrymmena inte är stökiga och överhopade hos en person med patologiskt samlande beror det på inblandning från en annan part (t ex familjemedlemmar, städare, myndigheter). Andra benämningar för patologiskt samlande är ”samlarsyndrom”, ”samlarmani”, ”sjukligt samlande”, ”hoarding”, ”tvångsmässigt samlande” och ”tvångssamlande”.

shutterstock_87052121

Ansamlingen av föremål kan vara ett resultat av ett överdrivet shoppande, och består ofta av vanliga saker, som kläder, tidningar och böcker. Vanligt är också att personer med patologiskt samlande samlar på sig gratismaterial såsom tidningar, reklamblad och matrecept. En tredje källa till ansamlingarna är alla kvitton, omslagspapper och förpackningar som medföljer inköpta varor. Ibland innehåller samlingarna också sådant som rent skräp och rutten mat. Till skillnad från vanliga samlare saknar de flesta personer med patologiskt samlande förmågan att ordna och organisera sina samlingar. Resultatet blir högar av ägodelar som består av en blandning av värdelösa och värdefulla föremål, vilket gör att det kan vara svårt att hitta sådant som viktiga papper och räkningar.

Oavsett föremålens faktiska värde har en person med patologiskt samlande svårt att göra sig av med eller kasta dem; det kan bero på ett upplevt behov av att behålla sakerna eller att det är förknippat med ett stort obehag att göra sig av med dem. Obeslutsamhet, perfektionism, prokrastinering (uppskjutandebeteende) och koncentrationssvårigheter är drag som finns hos många med samlarsyndrom och som bidrar till svårigheterna.

Det patologiska samlandet orsakar kliniskt signifikant lidande eller försämrad funktion i arbete, socialt eller i andra viktiga avseenden (inklusive att upprätthålla en säker miljö för en själv och andra). Personer med patologiskt samlande undviker ofta, på grund av en känsla av skam eller förlägenhet, att låta andra – det kan vara familj, vänner, fastighetsskötare eller reparatörer – komma in i hemmet. I värsta fall leder samlandet till social isolering, familjekonflikter och vräkning.

Patologiskt samlande har tidigare betraktats som en undergrupp till OCD (tvångssyndrom), men har nu blivit en egen diagnos, som i den diagnostiska manualen DSM-51 hör hemma i gruppen ”Tvångssyndrom och relaterade syndrom”. I denna grupp återfinns, förutom OCD och patologiskt samlande, dysmorfofobi (BDD), trikotillomani (hair pulling) och dermatillomani (skin picking). Gemensamt för alla dessa tillstånd är att de kännetecknas av repetitiva beteenden.


Samlande som symptom på depression och OCD
Det som vid första anblicken ser ut att vara ett patologiskt samlande behöver inte alltid vara det. Ett problematiskt samlande kan uppstå som en konsekvens av olika psykiatriska och somatiska tillstånd. Personer med depression kan t ex få stökiga och belamrade hem till följd av minskad energi och minskad initiativförmåga. Också personer med OCD kan av olika anledningar samla på sig en massa föremål. Ett problematiskt samlande som har sin grund i OCD kan vara ett resultat av tvångstankar, vidskepligt tänkande eller en känsla av ofullständighet om saker kastas. Exempel på tvångstankar är att föremålen är kontaminerade och att de därför inte kan vidröras och att de inte får kastas, för då kan andra personer komma i kontakt med dem och smittas. Exempel på vidskepligt tänkande är föreställningen om att en katastrof av något slag kommer att inträffa om föremål kastats. Samlandet kan också vara ett resultat av undvikande av omfattande och betungande kontrollritualer, vilka ”måste” utföras för att säkerställa att inte något viktigt av misstag råkar slängas tillsammans med skräpet

Till skillnad från personer med patologiskt samlande, som ofta får en ”kick” av att samla, upplever en person med OCD inte samlandet som tillfredsställande. Personer med OCD är inte heller lika intresserad av och inte lika känslomässigt knutna till föremålen som personer med patologiskt samlande.


Vad gör det så svårt att slänga och att sluta samla
Det finns flera faktorer som bidrar till att en person med samlarsyndrom fortsätter att samla och har svårt att göra sig av med saker. Till dessa hör:

  • problem med att ordna och organisera ägodelarna
  • upplevelsen av ovanligt starka, positiva känslor (glädje och förtjusning) i samband med införskaffandet av ett nytt föremål.
  • upplevelsen av negativa känslor i samband med övervägande av och försök att göra sig av med saker
  • en stark känsla av att föremål är ”värdefulla” eller ”användbara” trots att andra människor inte vill ha dem
  • en känsla av ansvar för föremål och ibland en uppfattning att döda föremål har känslor
  • ett förnekande av de problemen samlingarna medför, trots att de uppenbarligen utgör ett hinder för ett ”normalt” liv
  • svårigheter att fatta beslut

Insjuknande och förlopp
Patologiskt samlande är ett relativt vanligt tillstånd och förekommer hos 2-6 procent av befolkningen. De flesta med patologiskt samlande har fått det i barndomen eller under tonåren, men debuten kan ske även senare i livet. Samlandet tenderar att vara kroniskt och i allmänhet förvärras tillståndet med åren. Man vet inte exakt vad som orsakar patologiskt samlande, men flera riskfaktorer har identifierats. Det faktum att det är vanligare hos personer som har en familjemedlem som också har patologiskt samlande, talar för att det finns en genetisk komponent. Det har också visats att vissa hjärnfunktioner ser annorlunda ut hos personer med patologiskt samlande jämfört med befolkningen i övrigt. Traumatiska och påfrestande händelser har vidare visat sig kunna trigga eller förvärra symtomen.


Samsjuklighet
Samlande som utgör ett problem förekommer hos individer med en rad olika tillstånd. Bland patienter med OCD uppskattas mellan 18 och 40 procent ha symtom på problematiskt samlande. Även bland individer med neuropsykiatriska tillstånd är problematiskt samlande vanligt. Det finns indikationer på att det är 10 gånger vanligare bland patienter med autismspektrumtillstånd än i övriga befolkningen. Bland äldre kan problematiskt samlande förekomma som ett symptom på demens.

En majoritet av de med patologiskt samlande uppfyller kraven även för andra tillstånd, huvudsakligen affektiva tillstånd och ångeststörningar. Det vanligaste samsjukliga tillståndet är depression (50 procent). Även ADHD är vanligt förekommande (28 procent), och 18 procent av personer med patologiskt samlande uppvisar även symtom på OCD.


Behandling
Bristen på insikt är en stor utmaning i arbetet med patologiska samlare. Det är ovanligt att personer med denna diagnos självmant söker behandling. Ofta är det andra ur familjen som söker hjälp. Det är också vanligt att det är social- och hemtjänst och bostadsbolag som upptäcker problemet.

Evidensläget för behandling av patologiskt samlande är magert. Den enda psykologiska behandling som hittills utvärderats och som gett lovande resultat är kognitiv beteendeterapi kombinerad med motiverande samtal, färdighetsträning av organisering, beslutsfattande och problemlösning. Försök med farmakologisk behandling med paroxetin (SSRI) och venlafaxin (SNRI) visar på en viss effekt vid ”rent” patologiskt samlande. Vid behandling av patienter med OCD och samtidiga symtom på patologiskt samlande har SSRI visat sig ineffektivt.

Möjligt är att effektiv behandling och handläggning av patologiskt samlande förutsätter ett samarbete mellan sjukvård, socialtjänst, bostadsbolag och rättsväsende, då tillståndet inte bara innebär en risk för personen som samlar utan också kan utgöra en fara för omgivningen i form av ökad brand- och hälsorisk.


> PDF Kunskapsblad – Samlarsyndrom