Psykiatern Christian Rück: Varför mår vi sämre när allt är bättre?

Vi har aldrig haft det bättre än nu. Ökad frihet, välfärd, jämlikhet och livslängd gäller för de allra flesta. Så varför äter en miljon svenskar antidepressiva läkemedel? I sin nya bok Olyckliga i paradiset resonerar psykiatern Christian Rück kring den svenska ensamheten, våra ständigt närvarande skärmar och upplevt ökande prestationskrav.

Varför har du skrivit boken?

– Jag ser det som ett av våra största samhälleliga problem – hur ska vi hantera det psykiska lidandet? Det finns inget självklart svar. De senaste decennierna har det skett otroliga samhällsförbättringar, också inom hälsoområdet. Trots det får allt fler svenskar sjukdomsdiagnoser och behandling, och fler blir sjukskrivna. Jag vänder mig mot bilden att svenskarna mår allt sämre, att den psykiska ohälsan ökar och att vi blir allt mer stressade.

Hur lyckliga är vi egentligen?

– Svenskarna mår inte sämre än vad vi har gjort tidigare, men heller inte bättre, utan vi tycks må helt okej. Ändå ökar alltså sjukskrivningarna och diagnoserna. Jag ifrågasätter den förskjutning som har skett, och menar att vi har börjat betrakta vanligt lidande som sjukdom. Med lidande menar jag sådant som är rotat i otillfredsställelse, sorg, relationer och livsförändringar. Med det sagt vill jag poängtera att för en del av befolkningen, till exempel om man har ocd, är medicinsk vård nödvändig. Ocd är ju ett exempel på en diagnos som har ökat mycket i Sverige de senaste decennierna, och det är positivt. Förr i tiden hade folk också ocd, men de blev inte diagnosticerade och därmed fick de ingen behandling. Då jag började jobba med ocd för tjugo år sedan så var den diagnosen rätt sällsynt. I dag är det fler människor som får en ocd-diagnos, och viktigast av allt – de har möjlighet att få hjälp. Till skillnad mot många andra diagnoser, som är vanligare än vad de borde vara, är det fortfarande för få människor som diagnosticeras med ocd. Antalet som har en diagnos understiger beräkningarna för hur många i samhället som faktiskt har ocd.

Du tycker att man ska göra skillnad på ”själens skrubbsår” och ”själens benbrott”?

– Jag fick idén till uttrycket ”Själens skrubbsår” när jag lyssnade på Mando Diaos låt med samma namn. Jag tycker det är fint. Det finns en fara i att skapa en bild av lidandet som något oacceptabelt. Till exempel så ska vi alla dö. Det är inte så kul, men det är en del av livsvillkoren. Det betyder förstås inte att vi ska acceptera allt lidande. Lidandet av att ha ocd till exempel, det ska vi ju inte acceptera. Det är ju något som faktiskt går att behandla. Men om den sortens lidande ska buntas ihop med allmän otillfredsställelse så blir följden en överbelastad vård och för lite hjälp till dem som verkligen behöver det.

Visst lidande hör till livet och har en mening, menar du?

– Jag tänker att acceptans är viktigt. Inte att vi som passiva mähän accepterar precis vad som helst, men att vi ser saker för vad de är. Acceptans kan handla om att inse att man lever i ett dåligt äktenskap som man behöver ta sig ur. Att se saker i vitögat. Att inte låtsas som att något är bättre än vad det är. Jag tror att vi måste inse att livet ibland är påfrestande, det är själva priset för att leva.

Du skriver om din mormor – hur mådde hon?

– Min mormor hade en tuff start i livet. När hon var fem år dog hennes mamma och det fanns ingen närvarande pappa. Trots det gick det ändå rätt bra för mormor. Under hennes 96 år långa liv blev det mesta i samhället bättre – förväntad livslängd, rikedom och rättigheter till exempel. Hon tillhörde dessutom en generation som hade ett mindre individualistiskt synsätt på livet. Det handlade inte om att maximera sin egen lycka. Generellt – under hela livet – var mormor en ganska nöjd person. Hon verkade trivas med att leva ett normalt liv, utan någon som helst extravagans. Hon pysslade med blommorna på balkongen och sjöng i kör – och det var fullt tillräckligt.

På vilket sätt kan det hjälpa oss att veta att man kanske inte kan bli hundra procent lycklig?

– Trots alla samhälleliga förbättringar som har skett det senaste seklet så mår vi inte hundra. Då är det kanske rimligt att inse att en hel del av det mänskliga lidandet kommer att vara för evigt. Samtidigt funkar det förstås inte att ta avstamp i min mormors liv och säga: ”Jag borde inte klaga, jag har det ju så bra”. Men jag tror att vi måste komma bort från tanken att vi står inför en flodvåg av psykisk ohälsa. Min poäng är att man inte måste vara lycklig, man måste inte ens försöka vara helt lycklig, och när vi inser det så kanske det känns lite lättare.

Stress och press gör att vi mår dåligt. Lever vi i en mer stressad tid nu jämfört med för hundra år sedan?

– Människor har, i alla fall de senaste hundrafemtio åren, haft känslan av att vi lever i en tilltagande stressig tid. Arbetslivet var farligare förr, arbetstiden längre, hjälpen som samhället erbjöd mer begränsad, och livets faror större. Trots det upplever många att stressen är värre nu. Stress är en upplevelse, vi är alla olika rustade för stress. En person kan känna sig stressad på jobbet, och en annan gör det inte – trots att de har samma arbetssituation. Men faktum är att både stressnivån och det självskattade måendet under lång tid har stått relativt still i befolkningen.

Du slår hål på flera myter – bland annat om ensamhet och skräpmat. Berätta.

 – Att vi svenskar skulle vara så ensamma är en myt. Det brukar ju talas om att svenskar är världens ensammaste folk, men faktum är att vi inte alls känner oss särskilt ensamma. Det finns hellre inga belägg för att ensamheten skulle öka. Ibland kopplas psykisk ohälsa ihop med kosthållningen. Det sägs finnas ett samband mellan tarmfloran och det psykiska måendet. Skräpmat är dåligt av många skäl, men vi har inte funnit något samband med psykisk ohälsa. Vi håller dock på och undersöker saken närmare i ett forskningsprojekt. Skiljer sig tarmfloran mellan friska personer och personer som lider av tvångssyndrom? Någon gång under nästa år kommer vi nog att ha ett resultat.

Fakta: Christian Rück

Gör: Professor i psykiatri vid Karolinska institutet. Medverkar regelbundet i Dagens Nyheters expertpanel, och är en av Svenska OCD-förbundets experter.
Aktuell: Med boken ”Olyckliga i paradiset – varför mår vi dåligt när allt är så bra?” (Natur & Kultur)

Text: Anna Wahlgren
Foto: Natur & Kultur

Den här artikeln har publicerats i vår medlemstidning Nytt om ocd. Vill du läsa alla artiklar i tidningen? Bli medlem hos oss så får du vår tidning hem i brevlådan.